Majs och Simon fick fem barn, fyra flickor (Greta, Anna, Beata och Maria-Lisa) samt sonen Herman. Så här skriver Lilli Forss-Nordström: "Enda sonen var vacker och välväxt. Honom älskade Josskarhu-mor vanvettigt. Lika sträng som hon var mot döttrarna, lika mild och efterlåten var hon mot sonen. Han växte upp utan aga och tuktan och gjorde ständigt vad han ville. Han blev en slarver och en odugling. Och Majs insåg för sent att hon brukat olämpligt medel."
Majs var sträng med sina döttrar, hon bestämde vad de fick göra och vad de inte fick göra. De som bröt mot hennes regler tuktade hon. Det var hon som bestämde vem dom skulle gifta sig med. "Hon bröt med hårda fingrar, och till synes känslolös, isär det som hon anade var dem till skada. De blevo alla dugliga och dygdiga människor, ehuru livet gav dem mera lidande och kamp än lugn och glädje."
Majs och Simon hade slitit och arbetat och de hade blivit storbönder med flera hemman. Majs skänkte barnen varsitt hemman när de gifte sig. Också sonen fick ett hemman och han hade kunnat vara den rikaste och förnämsta bonden i socknen - men han förskingrade sitt arv och måste sälja sin gård till en av mågarna....
Majs grämde sig över sonens förfall. Och så en dag fick hon uppleva den bittraste stunden i sitt liv. Sonen hade i sin vildhet slagit henne och hon måste tala strängt till honom. "Hon dolde icke skammen, utan lät sätta sonen i häkte i staden, fastän hon insåg att det var för sent att börja uppfostra."
Majs ord betydde mycket i hela hennes omgivning, i byn och i socknen. Man lyssnade gärna till hennes tal och "mången myndig karl tog råd av henne." Hon var en kraftkvinna stark i både vilja och handling. Hon kunde vara våldsam men hon ägde också mycket godhet och kärlek.
När Majs blev gammal flyttade hon in hos en av sina döttrar. Hon lät göra en vacker likkista med prydligt svarvade fötter. Ibland gick hon för att titta på kistan och väntade på stunden när hon skulle återse sin Simon. Majs dog sjuttiotvå år gammal år 1859 (27 år efter att Simon lämnat detta jordelivet).
Så var berättelsen om Maria som kallades Majs och som har gått till historien under namnet Koira-Maija. Hon som hade hundarna Blixt och Dunder som värmde i sängen efter Simons död. När drängarna bråkade skrek hon: Ut Blixt och Dunder! och hundarna flög iväg. När hon skulle ut bland folk stängde hon in hundarna i huset för att de inte skulle anmäla om hennes ankomst... Även efter hundarnas död drog Majs nytta av dem, då lät hon sy vinterkläder åt barnen av hundarnas pälsar. Kanske det är därför vi kallar denna märkliga, mäktiga kvinna för Koira-Maija.
Vet du fler historier om Koira-Maija, vänligen hör gärna av dig på min e-post: gronanemone(at)gmail.com!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar