Solen fortsätter skina även i februari! Några dagar har redan rullat förbi av denna nya månad och hälften av dagarna har bjudit på helt eller delvis soligt väder. Idag, måndag, har vi soligt och kyligt (hela -11 grader!) och idag skall jag in till staden och fram emot kvällen är vi bjudna på kaffekalas. Så här på förmiddagen puttrar en gryta med älgkött på spisen och jag har just druckit mitt förmiddagskaffe. Låter helt klart som en bra start på denna vecka.
Så här härligt såg det ut ute på slätten i lördags när jag gick ut på en förmiddagspromenad. Som ni ser har vi inte speciellt mycket snö denna vinter - inte ännu. I lördags hade vi endast någon grad på minus och nästan ingen vind. Idag ser det troligen likadant ut där ute, om än vinden är kylig där ute idag.
Så här blå var himlen, härligt! Och om ni kollar fotot riktigt noga ser ni en havsörn där uppe i det blå. Den kom svepande över slätten just den dagen och jag tog fram kameran - lite för sent. Och tyvärr var det så soligt att när jag skulle zooma in fågeln såg jag absolut ingenting, så...men den fanns där! Jag fortsatte min vandring och samtidigt kollade jag på telefonen om jag fått några meddelanden som jag väntade på. Då såg jag ett missat samtal och ringde upp. Så där fortsatte jag prata en lång stund där jag vandrade längs vägen medan bilar kom susade förbi med ojämna mellanrum....
Jag var nästan framme vid vår väg och skulle svänga hemåt när vi avslutade ett långt telefonsamtal. Och det var då jag märkte det. Var hade jag mina handskar? Mina härligaste och varmaste vinterhandskar....? Dom hade jag tappat någonstans längs vägen där jag vandrat och pratat i telefonen... Det var bara att vända tillbaka samma väg... Och jag måste tyvärr vandra på fel sida vägen för att om möjligt få syn på handskarna (för de kunde ju ha blåst iväg över snövallen när någon bil susat förbi). Mina handskar är ljusbruna, precis som de smutsig snöklumparna som låg i vägkanten. Och nu till frågan, ser vi nu mina handskar där framme?
Och där låg mina handskar! Visst blev jag glad att dom låg kvar där bredvid vägen/snökanten och ingen bil hade kört över dom heller...
Tusen gången trodde jag att jag sett handskarna på håll - men oftast var det de smutsiga snöklimparna som låg där bredvid vägen.
Jag fick allt lov att vända tillbaka samma väg som jag kommit. Och om ni kollar första fotot i detta inlägg ser ni hur långt solen har förflyttat sig sedan senast jag vandrade där över slätten.
Men det var ju en så härligt solig dag, så jag njöt av den långa vandringen - som ju blev lite längre än tänkt!
