Vandring till Pilgrimskyrkan på Köklot

 Jag har varit ut på en del vandringar under de senaste veckorna.

En solig och vacker augustisöndag var jag och min vän A ut på vandring. Vi hade redan i våras bestämt att vi skulle vandra ute i den vackra naturen på ön Köklot - och nu var det så  dags. Vi ville besöka kyrkan som finns där ute i naturen, där ute där det inte jäktas och stressas och där det inte myllrar av människor (som på järnvägsstationen i Helsingfors, typ). Vi skulle ut till kyrkan som finns i vår vackra natur. Kyrkan som har himlen som tak och skogens trädstammar och de mossbeklädda stenarna som väggar och golv - och med mycket frisk luft i allt detta. 

Vi träffades hemma hos oss, och så slängde vi våra ryggsäckar in i min bil och jag rattade iväg mot Köklot.

Hit ut till ön Köklot är det idag en fast vägförbindelse (man åker över ett antal broar), men för någon generation bort måste öns innevånare ta båten över till fastlandet sommartid och under den kalla årstiden tog de sig över isen med häst och släde eller sparkstötting (fast värre var det väl under menförestider).... 

Jag parkerade bilen i vid Norrskat hamn (norra delen av ön), där många sommarstugeägare har sina fritidsbåtar. För många år sedan startade vi härifrån vår båtfärd ut till våra vänners sommarstuga i midsommartid, lite av "memory lane" över denna plats tyckte både jag och A. Nu skulle vi vandra härifrån längs vägen och ut till skogen ...

... och mot Pilgrimskyrkan! Här ute i havsbandet har man med gemensamma talkokrafter byggt en stig och en naturkyrka år 2021, det första pilgrimsområdet i Vasaregionen. Här ute i naturen där skog, hav och himmel möts kan nutidsmänniskan samla krafter, vila och uppleva något nytt. Kanske stillhet, eftertanke, kanske något andligt. 

Vi vandrade den smala vägen fram till den egentliga parkeringsplatsen. Det finns nämligen en vägbom längs vägen och jag visste inte om den var öppen eller ej. Vi gick förbi det vackra stenfältet med havet på båda sidor om skogen... Redan här varvade vi ner, vi kände oss långt borta från vardagen....

Så var vi framme vid den egentliga parkeringsplatsen och här börjar den 200 m långa stigen ner mot stranden och kyrkan. Vid grinden, och längs hela stigen, finns finurliga träfigurer. Och här på staketet, som är gjort av gamla störar finns ett gammalt fiskenät inlindat. Området var tidigare ett fiskeläge för fiskare från Lillkyro..

Så vandrade vi neråt mot stranden. Stigen var mjuk och behaglig att gå på, den bestod av härligt sviktande träflis. På flera trädstammar finns gamla bräder med psalmverser eller bibelverser fastbundna. Många av skyltarna hade qr-koder som gjorde att man via telefonen kunde avlyssna musik med inspelad sång och musik (på finska, svenska eller engelska).

Så var vi framme och det kändes stort och mäktigt där mellan träden, stenarna, kyrkbänkarna av grova trästammar och altaret med fisken och med havet som den vackraste altartavla. Vi nästan viskade, det kändes allt lite mäktigt. Men vi var de enda besökarna (endast två fiskare stod där långt borta på några stenar ute i vattnet och metade...).

Så vi satte oss ner på en av bänkarna och tog fram ryggsäckarna som innehöll kaffetermos, smörgåsar och goda bullar. När väl kaffet var ihällt våra pappersmuggar vågade vi prata högt igen. Det blev förtroliga samtal och glada skratt. Vi kände oss omfamnade i den vackra naturen där ute!

När vi avnjutit en påtår med kaffe och suttit bra länge gick vi omkring en stund och vände så tillbaka uppför stigen. Vi vandrade kring därute och njöt av stillheten, solen och vinden i träden som omfamnade oss...

Så vände vi tillbaka till bilen. Det var en solig dag och vi tillryggalade en del kilometrar i rätt makligt tempo denna dag. Sjöfåglarna tog också dagen i ett makligt tempo, de satt på samma stenar när vi kom tillbaka till bilparkeringen - precis på samma platser som någon timme tidigare...

När vi åkte hemåt bestämde vi oss för att inhandla varsin hamburgare vid Köklot fiskehamn. Nu var vi tillbaka i nutidsvärlden, här stod en vagn som sålde "Street food", internationellt och tidsenligt. 

Så där stod vi i fiskehamnen och blickade ut över havet. Där långt ute ligger öppet hav och nästa blir Sverige.... Jodå, det var en smarrig hamburgare som fyllde magen med en annan del av livets nödtorft!

Tack A för trevligt sällskap denna fina solskensaugustidag!