Sånglärkan har fått ungar

För några kvällar sedan begav vi oss ut på åkrarna för att leta

fågelbon på marken. Tofsviporna brukar varje vår bygga sina bon

ungefär på samma ställe som året innan. Nu när det är såningstid och

stora maskiner som skall ut på åkrarna är det stor risk att fåglarnas bon

förstörs eftersom bona är så väl kamouflerade.

Jag hann bara komma ut på en åker när en lärka flög upp nästan framför mina fötter.

Varifrån kom den? Jag fick verkligen kika ner i marken och gå med ett, två små

steg innan jag märkte att det fanns ett pyttelitet bo nere i marken.

Precis framför mina fötter. Något grått låg inne i boet.

När jag böjde mig nedåt för att fota såg jag tre oranga gap!

Tre alldeles nykläckta dunbollar var det!

Åtminstone en större, starkare och mer hungrig...

Det är första gången i mitt liv jag sett ett sånglärk-bo. 

Och absolut första gången jag sett så små sånglärk-ungar.

Jag satte ut några käppar runt boet för att traktorerna inte skull krossa

fågelungarnas hem. Sakta smög jag mig därifrån allt medan mamman drillade

någonstans där uppe i skyn.

Vi vandrade vidare på åkrarna, vi sökte ju efter tofsvipornas bon. Och visst hittade

vi flera runda bon i marken, men inte ett endaste ägg. Vad månne har hänt?

Har tofsviporna inte värpt äggen ännu? Eller är ungarna redan bortsprungna?

Eller har räven varit i farten? 

Många frågor men inga svar.

Igår hade vi regn hela långa dagen. Dessutom övergick regnet till snö 

fram emot kvällen. I morse började jag tänka på lärk-ungarna. 

Hur månne dom hade det i sitt lilla bo ute på åkern? 

Hade det blivit översvämning i boet? Hade de dött frysdöden?

I morse vandrade jag åter ut till åkern och såg snart käpparna som jag

hade satt ned i marken....

 

 När jag kom fram till boet såg jag först endast ett färgglatt gap.

Två av ungarna låg lite apatiska där inne i boet.... nej!....

En jordbit hade fallit ned i boet, så jag petade ut biten. Då kände jag

hur varmt dom hade där inne i boet. Och då såg jag....

....tre oranga gap! 

Yes, alla tre levde ännu!

Pyttepyttesmå grå dunbollar med jättestora munnar!

Nu borde solen värma för att insekterna skulle titta fram så att

Mamma Sånglärka kunde hitta mat till sina små hungriga ungar.

Jag tassade försiktigt hemåt, här gäller det att inte störa alltför mycket.

Lärk-mamman har en strong uppgift framför sig. Det är inte alltid enkelt

att vara mamma med tre försvarslösa dunbollar att ta hand om ute

på en lerig och vindpinad åker.

Och snart kommer stora vidunder brummande på åkern....

 Men lärk-boet är väl utmärkt!

Lycka till små dunbollar, jag önskar er lycka i livet!