Downton Abbey som långfilm

Härom dagen var jag på bio tillsammans med mina barndomsvänner.

Vi såg den nya filmen "Downton Abbey". Den brittiska serien har rullat

på tv i många år och jag har förstått att det var många som gillade serien.

Jag hörde till dom som inte såg serien (jag följer sällan med tv-serier).

Men nu skulle vi då gå på bio och vi valde  filmen "Downton Abbey"!

Vad tyckte jag då om långfilmen?

I början av filmen hade jag som novis lite svårt att hänga med. Vem var vem och 

varför skrattade delar av biopubliken runtomkring mig åt vissa repliker?

Jag satt faktiskt också och suckade åt herresätets tinnar och torn och de

ofantligt stora rummen med finklädda te-drickande damer och herrar.

Det kändes så otroligt långt borta från min vardag. Betjänter och fina bjudningar...suck.

Och egentligen var också storyn banal, det kom nämligen ett brev från det brittiska

hovet där kungen och drottningen meddelade att de skulle komma på besök 

till Downton Abbey. Det skulle bli en övernattning och det skulle

hålles en parad i samhället. 

Filmen fortsatte 

och allt efter jag kom in i storyn var det något som ändå fångade mig.

Det var hur man porträtterade människorna i filmen. Hur betjänter, tjänstefolk men även

hur herrskapsfolket tog sin an uppgifter och utmaningar. Att alla har sitt värde,

att alla har sina problem och att alla måste ta sig an sin egen framtid.

Ja och så kändes det som att detta var en verklig feel good-film.

Med lyckligt slut, eller egentligen flera lyckliga slut (nästan).

Så visst, jag rekommenderar filmen, just för att jag älskar filmer som berättar 

om människor och livsöden. Och när jag nu för en gångs skull ser en långfilm

(ytterst sällan jag tittar på film även via tv eller andra medier) så skall 

det var en film som framkallar ett leende på läpparna när filmen slutar.

Det skall kännas att filmen ger något inombords.