Rödgrund - en pärla

Båtfärden ut till Rödgrund kan du läsa om här .

Vi hoppade i land på ön, tog tag i våra kaffekorgar och gick upp från

stranden. Nu tog vi sikte på den stora klippan. Där uppe bredde vi

 ut ett täcke som sittunderlag. Men först måste vi bara få njuta lite...

Här är den vackra utsikten över klippor och stenar. Och så de yttersta öarna och långt

där borta i fjärran Ritgrund (bakom buskarna). Hit ut åkte vi varje sommar

för några år sedan...nåja, många år sedan. Sambon har hela sitt liv varit här ute 

varje sommar. När han var yngre brukade han följa med sin far på fiske.

Vi har också fiskat här ute, vi har tältat och vi har levt sommarliv.

En sommar när sonen var liten minns jag att han låg bredvid sitt nya fiskespö,

det var den käraste klenoden han ägde....

Där nere ligger vår båt uppdragen på land. Mot klippkanten (närmast i bild)
brukade vi sätta vår tunna som vi kunde röka fisken i. Jag minns hur gott det brukade
smaka när vi satt på en av strandstenarna och  åt het nyrökt sik....

 Men nu skulle vi inte fiska.

Nu skulle vi först dricka kaffe och äta smörgås. Och mumsa jordgubbar!

Obligatoriskt är att göra en rundvandring kring ön.

Den är ju inte så stor, men det är stenigt.... en annan hade inga vandringsskor 

på fötterna, så ibland gällde det att hålla tungan rätt i munnen....

Här i det yttersta havsbandet växer växter som vi inte har normalt

på landbacken. Som denna skönhet till exempel.

Och dessa vita blommor som trivs med vått kring fötterna.

Som sagt vi skulle runt ön, precis som vi gjort alla gånger tidigare.

Stenar och åter stenar. Stora och små.

Tills vi kom till den lilla lagunen med det klara vattnet och

med den finaste finsanden i bottnen. Här brukade sonen plaska och simma när

han var liten, fast det var svårt att ta sig hit.... Nu satte vi oss på

några stenar och lät våra fötter njuta lite havssvalka....

En del av ett äggskal i vattnet. 

Solen stekte och vi fick skrumpnade änglafötter.

Så fortsatte vi vår rundvandring....

.... och fortsättningsvis är det bara sten vid sten.

L och jag knäppte massvis med foton. 

I bakgrunden ses öar mot fastlandssidan.

Molnen tornade upp sig över landbacken. Men här ute i havsbandet

var himlen blå och hit ut nådde inte molnen. Här ute stekte solen.

Så kommer vi till den del av ön som består av klippor. Klippor som går ända

ner i vattnet. Sambon tog av sig skorna vid lagunen och nu vandrade han barfota

på de lena klipporna.

Klippor med stenrösen.

Vid horisonten någonstans finns Sverige.

Medan sambon och L gick nere vid vattnet, sökte jag mig uppåt klipporna.

Här doftade det så otroligt gott av varmt kråkbärsris, som den godaste parfymen.

Glad blev jag att se urtidsödlan (eller är det en urtidslarv), som låg kvar vid stranden.

Den här stenformationen har alltid satt igång min fantasi.

 

 Nu såg vi långt där ute (någon kilometer bort) fyren och husen på Ritgrund.

Jag zoomade in det mesta jag kunde för att se om allt var sig likt.

Dit ut har vi varit många gånger, men som sagt inte de senaste åren.

Vi var inte ensamma på ön Rödgrund denna sommardag. 

Som ni ser hade flera båtar med runt trettio personer i olika åldrar

 också tagit i land på ön. Där på klipporna grillades det och barnen simmade

under glatt plaskande.

Vi fortsatt vandringen och efter ett tag kom vi tillbaka till sandstranden där vår 

båt låg och guppade. Nu dags för en kaffe-påtår!

Det är något särskilt med naturen här ute.

Det är ljuset. Dofterna. Känslan.

Fortsättning följer i nästa inlägg!