Så var vi då inne på sommarens sista dag, den 31 augusti.
Redan nu känner man att hösten är här. Det doftar höst, det känns som höst.
I går kväll när jag gick ut på en kort promenadrunda kände jag
den höga höstluften och den goda doften av nyskördade sädesåkrar.
Doften av nyskördade åkrar känns tryggt på något vis tycker jag.
För visst, vi har börjat skörda säden nu. Det är ännu vått ute på åkrarna och
där marken inte bär de tunga maskinerna där vajar ännu de gula,
de nästan gråa, stråna....
Här kring vårt hus är kornet bärgat och våra ankor gör sina räder ute på fältet för
att picka i sig de sädeskorn som blev liggande på marken efter tröskans framfart.
Här är det Fru Anka som leder sällskapet, efter kommer Herr Anka närmast
kameran och så Kalle Anka, han som var deras dunboll förra hösten.
Kalle går där bakom med uppburet huvud och nyfikna ögon.
Ni ser väl vem som är Kalle på den här bilden också?
(Precis som om han hade längre hals än dom andra....)
Dessutom kan jag avslöja att det är Kalle som tjattrar mest.
Genast han ser mig börjar han prata, jag brukar alltid försöka
säga något vänligt tillbaka.
Nu får ankorna nya fjärdar och de gamla plockar de bort.
De putsar sina fjäderskrudar varje dag och hela vår gräsmatta är fylld
av vita fjädrar.... Ett typiskt hösttecken det också.
Under sommaren har pappan och sonen inte kunnat vara ute tillsammans.
Herr Anka har flugit på sonen och det har blivit slagsmål.
Nu har mamman slutat värpa ägg och pappan har lugnat ner sig.
Nu kan dom alla tre strosa runt tillsammans.
Undra på att Kalle tjattrar av ren och skär lycka att få ingå i gemenskapen!
Ankorna trivs med hösten dom också.
Nu hittar dom mycket gott där ute som dom kan smaska i sig.
Nu är det inte endast min sallad som är det bästa dom vet....
När vi tog upp en del av potatisen härom dagen var dom också med
i potatislandet. Där gick dom troget efter oss för att se vad gott som kunde
finnas i jorden. Kanske feta daggmaskar och lite vattunarv (våtnarv).
Dom är rätt roliga våra ankor!