Under årets mörkaste tid tänder vi ljus till alla dom vi saknar. Vi vallfärdar till begravningsplatser och begravningslundar för att minnas, vårda och visa uppskattning till de nära och kära som inte längre finns ibland oss. Jag tycker att denna ljuständning är en så vacker gest till det som en gång var. Ljuständningen skapar nya minnen, och den bearbetar sorgen o saknaden.
I lördags firade vi allhelgona med att tända ljus. Massor av ljus.
Redan på lördag förmiddag åkte vi ut till sambons anhörigas gravar. Vi tände ljus och vi mindes. Fler och fler människor samlades och fler och fler ljus tändes....
Till kvällen åkte vi ut till mina anhörigas gravar. Här en kär hälsning till mina föräldrar. Och så gick vi vidare för att i mörkret tända fler ljus... och ljusen lyste överallt och det var många, många som vandrade runt där ute med sina ljus och sina minnen....
Klockan 19 firades även ljuständningen inne i kyrkan. Det var tal, sång och slutligen en uppräkning av alla de som dött under året och det blev 47 st ljus som tändes framme vid altaret.
Även ett ljus till min barndomsvän, min kusin.
Vi åkte hem i novembermörkret just innan årets första snöflingor började falla, men dom där snöflingorna blev sedan till regn och söndagen blev åter en gråmulen dag.
På söndagen firades Svenska dagen här i landet som har två nationalspråk (där svenskan är minoritetsspråket). Sambon firade i en regnvåt älgskog för att om möjligt få en av dessa osynliga älgkalvar och jag firade med mat och jättegod pumpapaj hemma hos en av hans systrar. Till kvällen sändes ett fint svenska-dagen-program på tv:n.
Idag är det måndag. För ovanlighetens skull (harkel, harkel....) är det gråväder och vi väntar på mera regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar