Så här i medlet av november är dagsljuset en bristvara. Som jag skrev igår täckte molnen himlen och en och annan liten snöflinga föll ner från det gråa. Inte många flingor och inte speciellt frekvent - men ändå. Plötslig där vid 14-tiden på dagen började molnen tunnas ut något och solen hade plötsligt en liten chans. Jag gick ut med kameran när väl solen behagade kika fram.
Som ni ser, lite vitt puder på marken! Höstens första snö har fallit - och den ligger kvar! När solen lyste på snömolnen som drog norröver blev molnen riktigt mörkblåa..... lite kusligt och mycket vackert...
Men ändå: jag hann kisa emot solen under min promenad! Solen, tänka er! Fast den stod ju inte längre högt på skyn, klockan var över 2 på em.
Härlig rimfrost längs min åkerväg - och de mörka molnen mot norr.
När jag gått igenom den lilla skogsdungen och kom ut på andra sida skogen - då var solen borta. Klockan var 14:45 och det började redan skymma...
Dagarna är så korta.... Fast dom kan vara rätt vackra också....
Jag njöt av skymningen och molnen som åter intagit hela himlen.
Så vandrade jag hemåt och njöt av tystnaden. Dags att klura ut vad det borde bli för mat dagen till ära...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar