Igår eftermiddag gick jag ut på en långpromenad. Eftersom vårvärmen gör sitt intåg med plussiga grader vet jag att mina skoterspår ute på slätten snart är ett minne blott, därför gäller det att vandra iväg nu där skaren bär. Igår bestämde jag mig för att gå in i skogen...
Ute på slätten ven en kall sydlig vind som frätte ned skoterspåret och gjorde min väg moddig. Men inne i skogen var det ännu rätt fina skoterspår. Jag gick längre in i skogen, det blev många kilometer....
Där inne i skogen finns en bred öppen gata med bastanta el-ledningar. Här fanns också en skoterled som jag kunde gå längs och nu gick jag söderut och här hade jag aldrig vandrat innan. Jag vandrade vidare och var rätt spänd på var jag skulle komma ut till bebyggelse. Jag orkade inte vända om utan efter över en timme visade det sig att jag kom ut i utkanten av staden...
Jag kom ut till en äng som sedan mynnade ut till en smal upplogad väg, jag var inne på stadens område! Där längs vägen kom en äldre kvinna gående med sin spark. Jag stannade och vi började prata. Hon var lite krokig i ryggen, hade leverfläckar i ansiktet men glada, pigga ögon. Hon pratade enbart finska, den svenska hon en gång kunnat hade hon glömt sa hon, men det gjorde ingenting vi kunde ju prata på finska. Vi slog följe längs vägen mot bebyggelsen. Vi pratade väder & vind och förstås om det dagsaktuella läget. Vad hade president Niinistö och Putin pratat om, vad hände i Ukraina och vad hände med alla dom som måste fly från sitt land.
Hon berättade att hon själv var flyktig. Hon hade år 1944 varit tvungen att lämna sitt barndomshem tillsammans med sin mor och sin lillebror som då var 5 veckor gammal. Hon var då 8 år gammal och de hade en höstdag tvingats ta sitt pick och pack och hastigt lämna allt när ryssarna tog delar av det finska Karelen. Hon mindes inte så mycket men hon mindes att hon fick sitta framme i lastbilen och titta ut genom den stora framrutan - och de kunde inte köra med tända lyktor. Hon hade aldrig senare besökt sin barndomsbygd, sa hon och log lite sorgset.
Hon och hennes familj hade blivit placerad här i svenskbygden nära Vasa. Här hade de fått mat och husrum. Här hade hon fått höra ett nytt språk och här hade hon fått lära sig nya seder. Här hade hon senare träffat sin blivande man och på 1970-talet hade de byggt ett hus längs den väg vi nu vandrade längs. De hade fått fyra barn, numera bodde tre av dem i staden och en i södra Finland. Nu var hennes far, mor och lillebror döda, men hon mindes sin flykt. Dagens samhälle påminde henne om de fasans dagar med krig och förödelse. När vi kom fram till hennes hus svängde hon upp mot huset, hon tackade för en trevlig pratstund - den hade förgyllt hennes dag. Jag vandrade vidare med en varm tanke inombords, den äldre damen hade även gjort min dag!
Jag stretade vidare hemåt längs en smältvattenfylld gång-och cykelväg mot mitt eget hem. I handen hade jag ett helt fång med björkris som jag plockat längs skoterspåret i skogen. Jag tänkte på damen och hennes öde och jag tänker på alla dagens flyktingar som får ge upp allt de äger och har för en osäker framtid. En framtid som kanske blir resten av deras liv....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar