Att ge sig ut i livet

 Idag lyser solen lågt på himlen. Men åh, den lyser! Inatt smattrade regn på taket och idag faller temperaturen, från massor av plusgrader till runt nollan. Precis som jag förutspådde igår kommer det att bli ishalka på vägarna.... Snabbt vill jag tänka på något annat....

Så idag tänkte jag plocka fram foton från juni/juli månad, då när sommaren var som bäst. Kommer ni månne ihåg att jag berättade om ett fågelbo här på vår gård, det som fanns på stammen på en björk i trädgården, helt nära byvägen? På en viril ca 1,5 meter upp från maken hade fågelmamman byggt ett bo åt sig och där låg hon sedan och ruvade sina fem ägg. Dagarna gick och där låg hon. I början flög hon upp när bilar passerade förbi på vägen eller när vi gick runt i trädgården. Det blev många gånger per dag hon lyfte och flög bort. Men hon var ihärdig, hon kom alltid snabbt tillbaka.

Sommardagarna lades på hög och hon låg kvar. Hon värmde och vaktade sina ägg. Ibland kom fågelpappan förbi för att kolla av läget. De första veckorna hade fågelmamman mig under ständig uppsikt när jag kom förbi hennes näste. Vi hade ögonkontakt. Sedan lärde hon känna mig och låg kvar i boet in i det längsta... Jag kunde fixa i blomrabatterna utan att hon flög iväg och efter veckor låg hon också  kvar när de flesta bilarna åkte förbi.

Så en dag hade äggen kläckts och nu fick mamman lov att börja mata de hungriga små. Hon pilade av och an, pappan kom nu också till undsättning. På förmiddagarna lyste solen rakt in i boet och då täckte mamman de små ungarna med att breda ut sina vingar över de nästan fjäderlösa telningarna. Vi försökte vara så försiktiga som möjligt och låta fågelmamman sköta ruljansen. (Och titta, hon hade prytt boet med några ankfjädrar!)

Kom vi nära trädet så var det endast stora hungriga gap som vi såg... I somras hade vi flera fågelbon i trädgården, två stycken i olika bärbuskar, ett under garagetaket och ett under balkonggolvet. Det var mycket fågelkvitter här runt vårt hus och det var bråda flygturer runtom husen och alla träden (och det var tack och lov en riktig myggsommar!). Vi hade ändå mest koll på fågelboet på björkstammen. Jag och fågelmamman blev nästan vänner i mitten av juli., så kände i alla fall jag det...

Fågelungarna växte och varje morgon kollade vi till redet med de små dunbollarna, för då i mitten av juli hade de alla växt till sig och fått dun och fjädrar. Så tidigt en morgon upptäckte sambon att boet var tomt. Han hämtade kameran när han såg en av de små sitta på den stora stenen bredvid björken. Ungen tittade storögd på världen omkring. Den stora vida världen uppe på stenen.

Unge nummer två satt också på stenen. I några dagar flög hela fågelfamiljen kring här på gården, sedan försvann dom - dom gav sig ut i livet. Jag har så många gånger tänkt på just denna fågelfamilj. Hur har dom klarat sig ute i den stora världen? Hur långt från vår trädgård är dom nu? Och kommer någon av dom att komma tillbaka till oss nästa sommar?