För någon dag sedan vandrade vi ut till naturkyrkan på Köklot. Jag hade läst i vår dagstidning om att på Norrskat hade man gjort ett historiskt bygge, några eldsjälar hade iordningställt en kort vandringsled och en s.k. naturkyrka. Naturligtvis blev jag intresserad av detta projekt ute i naturen och när höstsolen kikade fram åkte vi ut till Köklot.
Vasa kyrkliga samfällighet (som består av Vasas svenska församling, Vasas finska församling och Lillkyro finska församling) har under sensommaren byggt en naturkyrka ute i Kvarkens världsarv. Kyrkan, som fått namnet Pilgrimskyrkan, är historisk på många sätt. Den består av bänkar, ett kors och ett altare, allt under bar himmel. Altartavlan är skogen, havet och himlen. Hela bygget är tänkt att ge ifrån sig så lite koldioxidavtryck som möjligt.
I dagsläget finns ingen skylt som pekar ut platsen, i alla fall ingen när vi sökte oss dit ut. Men eftersom jag hade läst att den redan nu färdigställda korta vandringsleden och kyrkan finns på det område där Lillkyro församling har haft en lägergård (som revs år 2014), förstod vi ungefär var platsen låg. Här ute i den yttersta skärgården, med havet som närmaste granne, är naturen mycket säregen och vacker. Vi parkerade bilen ute vid vägen och så promenerade vi rätt långt längs en bilväg fram till platsen. Tanken är att här skall byggas en längre vandringsled igenom skogen - en pilgrimsled - på någon km från stora vägen och fram till naturkyrkan.
I dagsläget finns en kort vandringsled från en startpunkt och leden som man kan vandra längs är täckt med mjuk bark. Här är det lättvandrat och naturen är såå vacker i höstens färger!
Längs leden fanns flera små brädbitar med hänvisning till bibelverser. Leden förde nedåt mot havet.
Här ute längs leden är naturen slående vacker! Det är sten på sten, som överallt här i skärgården, och många småvuxna barr- och lövträd. Den längre pilgrimsleden som kommer att byggas här kommer att vara på en helt underbar plats, den vill jag vandra när den blir klar!
Själva kyrkan är inte märkvärdig, allt är återbruk. Här är det naturen som är friheten och det andliga. Korset är gjort av gamla störar, altaret av gamla bräder och bänkarna är gjorda av de träd som höststormarna har blåst ner i skogen runtomkring.
Härute är ingenting märkvärdigt, men allt är såå mäktigt!
Naturen är vacker och denna höstdag rådde stillheten därute. Enkelheten, Tystnaden (endast vindens sus i havets vågor och i trädens kronor). Långsamheten. Allt det som vi nutidsmänniskor behöver.
Så traskade vi tillbaka längs bilvägen. Vi sa inte så mycket, det behövdes inte så mycket.
Det är just det här stressade (och covid19-trötta) nutidsmänskor behöver. Lugn och ro ute i naturen. En pilgrimsfärd i andlighet. En vandring i förgänglighet med förändring ute i naturen, som aldrig stänger igen med väggar och tak. Öppenhet. Frihet och orörd natur.
En härlig höstvandring helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar