Vi är många som minns vad vi gjorde den 11 september för 20 år sedan. I alla fall minns vi vad som hände den dagen. Idag fylls nyhetsmedia av minnen från den tragiska dagen när terrorister med fyra flygplan hade det amerikanska samhället som måltavla. Och med sig tog de flera tusen oskyldiga människor in i döden. En fruktansvärd händelse som egentligen ingen vettig människa ens i sin vildaste fantasi varken borde kunna planera. Eller verkställa...
För 20 år sedan var det till en början en helt vanlig tisdag här hos mig. Jag jobbade som vanligt och när jag avslutade dagen och stängde datorn öppnade jag för ovanlighetens skull en nyhetssida och såg den första bilden av ett flygplan som flugit in i WTC:s ena torn i New York. Det kändes ofattbart, men jag hann inte läsa desto mera om händelsen för som vanligt svängde sambon förbi kontoret med bilen, vi skulle samåka hemåt. Genast berättade jag om händelsen när vi åkte iväg och vi lyssnade på bilradion om vad som egentligen var på gång. Jag var så glad och tacksam att sambon var hemma och inte på en av sina vanliga resor ute i världen.
Vi åkte till farmor och farfar för att hämta hem sonen som hade tillbringat eftermiddagen hemma hos dom. Och jag minns att vi länge, länge satt där och tittade på de extra nyhetssändningarna på tv:n. Tittade på de ofattbara bilderna från de två brinnande tornen, som sedan rasade... Redan då minns jag att vi sade att detta är en händelse som för alltid kommer att ihågkommas världen över.
En sorgens dag. En ofattbar dag. Alla minns vi den dagen för 20 år sedan. Då en solig tisdag här hos oss. Idag är det en gråmulen och småregnig lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar