Vi lever i en konstig tid.
Corona-viruset har lamslagit våra samhällen.
För egen del har förändringen inte varit alltför stor, jag har
redan i många år fått fundera en och två gånger p.g.a. mitt dåliga immunförsvar.
Jag har lärt mig att uppskatta det lilla, det som finns närmast.
Ibland bara det som finns framför ögonen.
Tyvärr tror jag att många glömt bort just det. Man tror att lyckan, äventyret,
endast finns på en resa så långt borta från det vardagliga som möjligt.
Och sedan anser man att det är någon annans ansvar att ta hand om allt
om något går fel. Vi har nog haft det för bra i så många år att vi har
glömt bort att på riktigt ta hand om det allra viktigaste.
Att ta hand om oss själva. Att ta hand om varandra.
Att ta hand om det som finns här och nu, för oss alla in i framtiden.
Och...att inget kommer utan ansträngning.
De senaste dagarna har vi vaknat till snö på marken. Mera snö varje morgon.
Under dagarna har snön smält, men alltid mera snö.....
Det är ett riktigt tråkigt aprilväder.
Igår hade vi ett varmt solskensväder när väl molnen drog undan.
Jag började städa undan i växthuset och det var så inspirerande!
Häggens lövsprickning är inte långt borta, upptäckte jag.
Men så kom det då mera snö igen under natten ....
Samtidigt tänkte jag att det är ju väta marken behöver. För snart,
riktigt snart kommer våren och då går det undan! Här uppe i norr
exploderar våren och det är svårt att hinna med. Så jag njuter även denna
dag som är mulen, disig och våt. Det är förändring i luften.
Snart kan jag tillbringa många timmar ute i växthuset.
Förmiddagskaffe i växthuset - och bara i kortärmat... smaka på den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar