Ankornas skräckfyllda minuter....

Efter ett grått och disigt veckoslut startade veckan med en solig

och vacker måndag. Höstsoliga dagar är aldrig fel, så den här

veckan började på bästa sätt. Idag, tisdag, har det gråmulna återvänt.

Dock kikar solen fram emellanåt, så heltråkigt är det väl inte.

Den här hösten är så vacker med sina färggranna lövträd.

Numera ligger de flesta löv redan på marken, men det 

finns ännu träd som inte tappat sina löv. Vackert så!

Under söndagen fick våra två ankor uppleva en skräckupplevelse utöver det 

vanliga. Tack och lov ser det ut som om dom har hämtat sig, så

allt har återgått till det normala. Men vad var det som hände?  Jo, det var så

att jag hade bestämt mig för att ta en promenad och när jag kom ut på gården

var ankorna puts väck. Våra ankor stökar kring ute i vår trädgård dagtid varje dag och

de kvackar alltid till när de ser mig. Nu såg jag inte till dom. Jag lockade och spejade,

men det var knäpptyst i hela trädgården. Var höll dom hus? Och så fick jag se - -

en älghund som kommer utspringande genom ladugårdsdörren! Den var på jakt!

Hjälp, den var på jakt efter våra ankor! Hjälp! Jag försökte jaga bort hunden,

men den fortsatte snoka runt i trädgården. Då jag nästan fick tag i den kom en 

bil som stannade ute vid vägen. Det var en av älgjägarna, och när han lockade på hunden

kom den snällt springande fram till honom och hoppade in i bilen.... 

 Det var den älghunden som skulle jaga älg och kommit lite fel, tänkte jag.

Men var fanns våra ankor?

Jag lockade och så hörde jag kvackande av Kalle. Han stod vid källaringången

- men han stod där alldeles ensam! Kalle såg ut att må fint, och han hade

massor att berätta (och jag förstod ingenting). Så jag fortsatte sökandet.

Runt planteringar, inne i buskar, runt husen. Slutligen såg jag något vitt inne

i ett hörn inne i uthusen. Intryckt bakom en cykel och några lådor låg en anka

som andades pipande och gjorde sig så liten som möjligt. Pappa Anka, vad har hänt

med dig? När jag lugnt pratade med honom böjde han huvuden och försökte

andas som vanligt igen. Han tittade bedjande på mig. När han såg Kalle, sonen,

och när jag flyttade på cykeln och lådorna så kom han utkrypande. Nu andades han

som vanligt igen. Båda ankorna sprang genast in i sin bur, där dom tillbringar 

nätterna och båda fortsatte kvackande berätta för mig om sina skräckupplevelser...

 Jag gav dom mat och vatten och till sist lugnar de ner sig.

Och så är allt frid och fröjd igen.

Men visst är dom kloka, inte minsta kvackande när hunden var på gården....