Det händer så mycket ute i naturen just nu. Trots torkan, för vi har inte
fått något regn sedan 1 maj, går livet vidare. Idag upplevde jag ett så
härligt ögonblick nere vid bäcken. Vi skulle parkera en traktor med släp nära
den stora tallen där skrakhonan har ruvat sina ägg under våren.
När jag stod där och dirigerade traktorn såg jag mamma skrake titta ut ur holken
och hon ropade på sina ungar hela tiden. Hon flyttade sig längre och längre ut ur holken
och så hoppade hon ner till marken, ett fall på ca fem meter. Efter bara en liten
stund hoppade en lite dunboll efter henne och landade bredvid sin mamma.
De vaggade ner mot bäcken och tog skydd av vegetationen nere vid vattnet.
När sambon parkerat traktorn klart tog han en stege och kollade inne i holken.
Där fanns ännu en liten unge som inte vågat hoppa!
Jag sprang in efter kameran och lyckades fånga den lilla skrakungen.
Här sitter den på handen, ännu inlindad i mammans dun.
Sambon gick ner till bäcken och så pep den lilla ungen och ett likadant
pip hördes från mamman en bit bort. De förenades nere vid bäckkanten.
Det måste ha kännts helt förfärligt för den lilla ungen att se hela stora
världen utanför holkens fyra väggar. För första gången.
Visst ser den lite förvånad ut...
Den kunde nog inte begripa hur stort allting plötsligt blev....
Här inne i den ulliga holken hade skrakungarna fötts bara för någon
timme eller en dag sedan. En holk måste ha en stor öppning för att en skrake skall
välja att häcka i holken. Den här holken i den stora tallen har varit boplats
för många kullar genom åren. Mammans mjuka
dun pryder holkens ytterväggar, ända ner på tallstammen.
Inne i boet är det lika ombonat.
På måndags morgonen stötte jag på den här fågelungen. Den satt alldeles stilla på
vägen ner mot mitt lilla växthus. Inte ett pip sa den och den satt kvar på samma plats
i flera timmar och trots att jag gick flera gånger in och ut ur växthuset
tittade den bara tyst och storögt på mig.Vet ni vad det är för fågelart?
Först trodde jag att det var en kråkunge som fallit ur boet. Men efter en
stund kom jag fram till att det är en skatunge. Två skator flög nämligen ljudligt
omkring mig och skrek något förfärligt. De två föräldrarna försökte säkert
skydda sin lilla unge.
Så fort jag rundade uthusen och gick mot växthuset blev det liv i de
två stora skatorna, som flaxade och skränade. På eftermiddagen var ungen
försvunnen och de två skatorna skränade inte längre när jag kom gående.
Det är alltid spännande att se vad en ny dag bjuder för upplevelser...
Jag har ju sett vår värld (med dess fyra årstider) i många år, men de
små fågelungarna ser nu världen för första gången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar