Att vara hemmablind

Visst är vi hemmablinda för det mesta!

Vi uppmärksammar inte det exklusiva i vår närhet, för att allt

är som vanligt. Som en vanlig vårvinterkväll när dagens alla ljud tystnar

och det blir så där tyst att det nästan ringer i öronen. När

luften man andas är så där djupt frisk och klar - och så helt vanlig

som det alltid brukar vara en helt vanlig vårvinterkväll.

Sådant som för de flesta människor i vår värld är något av

det mest exklusiva som finns, absolut tystnad och en helt frisk luft.

För några kvällar sedan åkte vi ut med bilen för att kolla om 

havsisarna låg kvar. Och så körde vi längre och längre, bara för att....

Och slutligen kom vi till vägens ände ute vid Klobbskat, här där Kvarkens

vatten ännu doldes under ismassorna. Kvällen var mulen, endast en

ljus rand syntes mot den svenska kusten i väster.

Här låg ännu en hel del snö kvar, men en del av

Kvarkens stenar hade dykt upp ur snötäcket (jag kan tänka mig att

idag är det bra mycket mindre snö och mycket skörare is).

Här var det tyst och stilla. 

Vi såg inte en mänska. Det hördes endast några skri

från havsfåglarna som hade kommit med de sydliga vindarna. Vi såg

inte fåglarna, men den lätta vinden förde ljudligt med sig deras läten.

Exklusivt.

Här ute i det yttersta av karga platser finns ett hotell för alla jordens

resenärer. För dom som söker något exklusivt, något annorlunda.

Här ute ligger Kalles Inn, som idag fått emotta utmärkelsen för

Finlands bästa reseföretag.

En övernattning i en av de nybyggda glasigloona kostar förstås en slant,

men naturupplevelsen är garanterat unik och vilsam.

Hotellet har en fin restaurang, rökbastu, lappkåta och många andra faciliteter.

Tänk, här ute vid havet som för oss är något av det vanligaste som finns

där finns också något så unikt för någon annan. 

Tänk er att ligga i en av dessa rum och se ut mot horisonten.

Att upptäcka solnedgångar och stjärnklara nätter - eller norrskenet....

Och så stillheten. Tystnaden. 

Som en vacker och unik solnedgång. Röd och klar.

Vi tar dessa solnedgångar som de mest vardagliga, men inte heller dessa

vackra naturfenomen kan ses av alla. Kanske det är de höga skyskraporna

eller bergen som skymmer den vackraste kvällningen. Sådant som är en självklarhet

för oss ute i slättlandskapet.

Vi blir så hemmablinda. 

Blinda för allt det otroligt vackra runt husknuten.

Ibland måste man resa bort för att se det vackra på bakgården.

Eller så måste man bjuda hem människor från andra sidan jorden.

Jag kommer så väl ihåg en av sambons utlandsgäster, jag tror han kom från Indien,

det finaste han såg var en stor hög med stockar i skogen....

En stockhög... jag hade aldrig tidigare reflekterat över att en

stockhög kunde vara vacker. 

Hemmablind.

 Något exklusivt för någon annan.