När jag svor så det osade...

Den här vintern har verkligen bjudit på rimfrost i träden!

Vackert vitt skall det tydligen vara i år.... men ingen blå himmel (och solen 

saknar jag enormt mycket...). Igår var det rimfrost och mulet, precis som många

gånger de senaste veckorna. För sambon är det skogsjobb som gäller och igår 

hängde jag med. Det är skönt med frisk luft och det är skönt att röra på sig.

Jag njöt av rimfrosten i träden när jag vandrade till vårt skogsskifte,

där dagens arbetspass skulle äga rum. Eftersom det var så mycken fin

rimfrost fick kameran hänga med runt halsen.

Sambon håller på röja på en gammal nyplantering. De senaste åren har ni

haft för lite snö för att ta oss fram med antingen traktor eller

arbetsskoter mellan granstammarna.  I år har vi lite mera snö,

så denna vinter skulle detta skogsskifte fixas till hade sambon bestämt.

Här i skogen har rådjur eller hjortar vandrat, deras spår fanns

överallt i snön.

Igår kvistade vi några träd och tog bort några, för att få bättre yta

för de träd som verkligen frodas och växer.

Sedan drog vi på de trädstammar som skulle hemköras upp på skotersläden.

När jag skulle baxna en trädstam upp på lasset fick jag plötsligt hela

stammen på handen. Men en smäll! I kläm mellan några andra stammar!

Badamm- bara så där! Och det gjorde ont, förskräckligt ont!

 Jag skrek och jag  svor så att det osade! Precis som om det skulle hjälpa att svära... 

men stamman fick jag slutligen på släden, allt medan jag svor och härjade

 i den annars så tysta skogen....

Normalt svär jag inte, men ibland brer jag på så spottet yr!

Och igår osade det kring mig! Men stocken tog jag hand om av ren

ilska trots att handen fick sig en ordentlig smäll. Hårt mot hårt...

Överhanden svällde upp på en gång och eftersom någon eller några blodådror

fått stryk färgades hela överhanden blå! Inga fingrar kom i kläm, endast

överhanden. Genast tänkte jag på alla dom som hörde min svada där i skogen,

det lät kanske inte så trevligt. Men, tänkte jag, sambon hade i alla fall hörlurarna

på sig, så han hörde väl inte det värsta.

Skam den som ger sig. Jag jobbade på en stund och sedan tyckte vi att

vi jobbat klart för en söndag. Sambon styrde skotern hemåt och jag 

vandrade efter. Jag satte lite snö på min blåa handrygg och nynnade

sakta en tröstande visa för mig själv.... Efter någon timme gjorde handen

 inte ont längre, det var endast det blåa (som numera även ändrat färg till rött

och aningens gult och grönt) som avslöjar missödet.

Jag vandrade hemåt och vilken tur jag hade kameran runt halsen, då kunde

jag stanna med jämna mellanrum!

Det är vackert med vitt!

Hellre vitt än blått (om ni förstår....)!