En stund

Ibland tycker jag att livet rusar förbi. 

Allt går med rekordfart och man hinner knappt med. Annat var det förr.

Jag minns när jag var barn hur länge en stund kunde dröja. 

Vi åker om en stund, sa pappa. Och den där stunden den kom ju aldrig.

Tiden sniglade sig framåt. Långsamt, lååångsamt.

Tiden gick i tjära, brukade jag tänka. Fem minuter var en evighet. 

Fem minuter är ingen evighet längre. 

Nä, nu förstår jag pappas ordval bättre.

Numera rusar tiden, allt går mycket snabbare.

Ibland brukar jag stanna upp. Kameran är en bra excuse.

Dagens foton tog jag häromdagen när solen nästan tittade fram igenom dimman.

Nu tar vi hand om den nya veckan.

 I ett makligare tempo!