Okänd soldat - ett försök till filmrecension

För några veckor sedan hade en ny filmatisering av 

"Okänd soldat" premiär. Filmen baserar sig på Väinö Linnas

klassiska roman och denna gång har Aki Louhimies regisserat.

Det är nu tredje gången "Okänd soldat" blivit film.

Lämpligt till Finlands 100-årsjubileum såg den nya film dagens ljus.

Redan från början vill jag också säga att det här är en hemsk film,

en film som kryper under skinnet och som verkligen berör.

För det är ingen actionsfilm i Hollywood-anda (typ den aktuella Star Wars-filmen).
Nej, det här är en film som man i varje nerv känner är otroligt äkta,

som visar hur allt ändras när verkligheten grinar i vitögat.

Dessutom skildrar filmen skeenden som våra fäder, far- och morfäder och

hela nationen har fått utstå. Det är en film för oss efterlevande, 

för att vi kanske skall förstå.

Det är en film som visar att krig aldrig får hända igen!

Denna film har ett mycket fint foto, ibland till och med vackra naturscenerier.

Ljudet är också något utöver det vanliga, mitt i allt det kaotiska fångas man

av fågelsången eller av den knarrande snön....

Filmen utspelar sig  under Vinterkriget/Fortsättningskriget 1939 till fredsslutet 1944.

Dessa två krig utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen,

sedan Sovjet den 30 november 1939, tre månader in i det andra världskriget, hade

anfallit Finland. Stalin hade avsatt tolv dagar för kriget, längre tid fick det inte ta för att

erövra Finland ansåg ryssarna. Men så fel de hade! De finska soldaterna kämpade

tappert trots att de krigade mot en övermakt.

Filmen handlar om en truppenhets tjänstgöring under dessa krigsår. Vi lär känna Rokka,

Kariluoto, Koskela, Hietanen och en rad andra vapenbröder. Filmen visar deras

vänskap, humor och deras vilja att leva och överleva. Kriget förändrar dem alla,

på ett eller annat sätt. Några dör. Andra blir sårade. Men alla berörs.

Filmen visar en människas goda och onda egenskaper. Rädslan. Övermodet.

Vad som betyder något.

I går såg jag filmen på bioRex. Filmen är en långfilm på 3 timmar och när

filmen slutade och vi gick därifrån konstaterade A att det är konstigt att

 överhuvudtaget någon överlevde.... Och att dom orkade leva efteråt....

I morse när jag berättade om filmen så berättade svärmor om sin far som deltog

i kriget (han som byggt vårt hus). Hon var naturligtvis ett barn när

kriget pågick och hon kom sig aldrig riktigt för att fråga om krigsåren. För

det var ju så att soldaterna nästan aldrig ville berätta, de hade sett för mycket.

Men svärmor kom ihåg att fadern alltid hade lämnat ryggsäcken i den kalla farstun

för att lössen inte skulle släpas in i huset. Sambons morfar hade fru och fyra barn

som slet här hemma i huset när han var ute i fronten. Han ville aldrig se 

1955-års filmatisering av "Okänd soldat".

 Jag kan förstå honom....