Idag har vi en tråkig höstdag med regn och nordanvind.
Höstens baksida.
Det är nu jag bara väntar på höstsolen och den klara höga luften.
Så att man kan fylla lungorna med det friska i stora djupa andetag...
Jag var ut på en skogsvandring i går, för igår hade vi i alla fall inget regn.
Vackra gula asplöv låg över min vandringsstig.
Och det doftade höst om skogen. Ni vet den där doften av nyfallna löv
som ännu inte har förmultnat... och som är förfärligt hala i våt väderlek....
Det var ett förunderligt ljus i skogen. Disigt, men ändå klart.
Tanken var att jag skulle kolla om det finns tranbär i år. Men jag kunde inte
ta mig ut till mossen, som jag hade tänkt. Det var vått ute i skogen och jag
ville inte hoppa över överfylda diken...
Men att det fanns massor av odonbär, det såg jag.
Det var som sagt ett förtrollande vackert ljus, som att vandra i
utkanten av en sagoskog. Tallstammar som inte är på riktigt, liksom.
Det var vackert i stort som smått.
Väl ute på slätten igen kunde jag konstatera att nu försvinner de vackra gula
åkrarna. Nu blir det svart. Här är det sonen som börjat höstplogningen.
Hösten har varit sprakande vacker i år, vi har inte haft en enda frostnatt ännu.
Men dag läggs till dag och naturen förändras.
Nu byts även de vackra gula åkrarna mot tråkigt svart.
Men solen kunde ju pigga upp, jag önskar bara det....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar