Helsingforsminnen

Idag skall jag publicera ett av de inlägg som jag skrivit men aldrig lagt in på bloggen.
Här är alltså några Helsingforsminnen (skrevs för några år sedan):

Skulpturen Tre Smeder finns i hjärtat av Helsingfors.

Det är få skulpturer som har etsat sig fast på mina näthinnor,

men den här speciella skulpturen har gjort det.
Den betyder nämligen Helsingfors för mig.
Skulpturen Tre Smeder finns på det lilla

torget mellan gamla studenthuset och Stockmans varuhus.

En gång i tiden var just den här skulpturen mitt i fokus när

jag blickade ut igenom fönstret vid min arbetsplats.

Jag har nämligen arbetat i Helsingfors och det var här, vid 

Mannerheimvägen, mitt i hjärtat av Helsingfors,
som jag tjänade mitt levebröd för många år sedan.

Skulpturen Tre Smeder är gjord i brons (på en sockel av röd granit)
av Felix Nylund år 1932. De Tre Smederna anses symbolisera
arbete och samarbete.

Det var roligt att strosa kring i ett snöigt och kyligt Helsingfors.

Sambon och jag gick en sväng och jag upplevde glädjen av att

få promenera längs kända gatstumpar.

När jag arbetade i H-fors bodde jag i förorten Botby. Jag

åkte metro in till centrum varje dag, och jag steg av vid metrostationen bredvid

järnvägstorget. På vardagar, både morgnar och kvällar, vimlade det

av stressade människor, men nu denna snöiga förmiddag

var det lugnt i staden. Det var söndagslugnt.

Många barnfamiljer hade sökt sig till skridskobanan på Järnvägstorget.

Ett riktigt vinternöje, speciellt när nysnö låg på marken.

För vintrigt var det, snöröjningen hade haft ett tufft jobb

på morgonen med att skopa undan snön i innerstaden.

Ja, vi åkte runt i staden med buss också. Turistade, heter det visst.
Snöigt längs huvudstadens gator. Snöröjningen hade inte hunnit
få bort snön på alla gator....

Det såg lugnt ut kring Statsrådsborgen, där det finländska
regeringskansliet är inrymt.

Mera foton inifrån bussen: här några av de äldsta husen i
Helsingfors. Här finns annars Café Engel, ett av de caféer jag gärna
besöker när jag är vid Senatstorget.

Finlands mest kända kompositör är Jean Sibelius.
Sibelius-monumentet i stadsdelen Bortre Tölö är vackert och besöks
av massor av turister varje år. Monumentet invigdes år 1976.

Regn & rusk med fest på rest

Dagens väder är ett av de hemskaste väder jag kan tänka mig.

Regn, som säkert blir snöblandat fram emot eftermiddagen, och hård nordlig vind.

Med våta vägbanor som fryser till under kvällen... Nej! Fyy! Usch! Byt kanal!

Jag tycker ju om hösten, men det här.... nej inte mig favorit....

Ute är det ett så eländigt tråkigt väder att inte ens ankorna ville ut....

ja, då är det inget höjdarväder.

För att muntra upp oss bjöd svärmor in till "fest på rest". Hon hade lite gäster igår kväll

och det hade blivit lite godsaker över. Så vi svängde förbi, bänkade oss vid bordet och

 högg in på pajer, en tonfiskrulle och sallad. Och så delade vi på

en skvätt av vinet från den vackra flaskan....

San Valentin, en spansk specialutgåva, hade inte endast en vackert romantisk flaska,

vinet smakade riktigt gott också. Till kaffet och chokladtårtan tog vi en skvätt Muscat, 

en mycket sött spanskt vin. Fast innan kaffet blev det efterrätt.

Havtornskräm med en stor klick vispgrädde.

Ja, man kan muntra upp sig med god mat och dryck en regnig

oktobersöndag! Lite gott förgyller även en busdag som denna.

 Nu är jag hemma igen. Jag har gosat in mig i ett soffhörn, tänt några ljus och

 knaprar i mig några ekologiska rotfruktschips....

Så låt regnet ösa ned! Låt vinden riva ned alla höstlöven! 

Låt snöblasket komma!

Här sitter jag och mår gott!

Varför vitt på marken, tycker ankorna.

Våra tre ankor fick stanna inomhus i går, det var ju rätt kallt från

 morgonen och ankfötter är känsliga för kyla.

Idag har vi regn och plus-grader så jag tyckte att de kunde få komma ut

och lufta på sig lite. Genast när jag öppnade ytterdörren hörde jag hur

de energiskt kvackade och sprang runt i sin bur.

Hördu, nu skall vi ut!

Ut, ut, ut!

(Herr Anka burrar upp sig. Fotade ankorna för några dagar sedan).

De stannade i dörren och tittade uppfordrande på mig.

Vad är det för vitt på marken.... vad har du ställt till med nu då...

har snön inte smält undan.... hur skall vi nu hitta något gott att äta....

(Fru Anka, lika fundersam och rådig som alltid.)

Frun vankar ut i snömoddet och hittar genast en vattenpöl där hon kan

dricka och skölja näbben. Hennes karlar följer efter.

Men det är ju perfekt med vattenpölar över hela gården...

nu kan vi tvätta oss riktigt ordentligt....

(Kalle Anka, deras son som redan hunnit bli två år gammal.)

Mamma, mamma titta så mycket slask!

Men vad skall jag äta? Var är hela gräsmattan med alla kryp och

var finns de gröna stråna? ... Jag tror jag tar ett grönt svartvinbärsblad...

 

Spåren på gräsmattan avslöjar var ankorna har rört sig.

Jag tror de får vara utomhus någon timme ännu, de tycker om att vandra

kring och leta matnyttigt. 

 

Själv sitter jag inne och dricker hett svart kaffe med jultårta... va, inte är det

väl jul ännu? Nej, men jag hittade lite deg i frysen och en gammal

burk med plommonsylt i kylskåpet., här gäller det att förbruka gammalt

innan det blir säsong för nytt!

Ja, och så köpte jag årets första jultidning i går....

Sådant håller jag på med en helt vanlig oktoberlördag.

Både före och efter min tid alltså.

Det tycker vi också, kvackar ankorna och vaggar runt husknuten!

 

Morgon braskar och kväll slaskar

I morse hade vi det härligaste vinterväder.

Minus 10 grader och strålande sol - när den väl klättrade ovan grantopparna.

När jag steg upp låg dimman över slätten, och den uppstigande solen

färgade himlen rosa. Mot nordväst låg en mörk molnbank.

Hastigt klädde jag på mig mössa, jacka och vinterskor och gick ut i kylan.

Vi fick rätt mycket snö under gårdagen och denna morgon

var allt så vackert.

När jag gick in för ännu en kopp te såg jag solen klättra fram bakom 

grantopparna. En glittrig vit förmiddag.

Redan vid middagstid hade den där molnbanken brett ut sig och

dom där massor av minus började krympa.

Vid 4-tiden på eftermiddagen skulle sambon till skogen för att kolla

älgspår i snön. Jag gjorde honom sällskap längs vägen.

Innan vi gick kollade jag temperaturen, +0,9 grader.

Nattens köldknäpp hade satt igång lövfällningen på allvar.

Under björken med de gula löven singlade det ena efter det andra lövet 

ned till marken och bildade en gul matta mot den vita snön.

Det är vackert med vinter, men till kvällen utlovas regn.

Nu kommer slasket när snön skall smälta....

S står idag för sorg och snö

I morse vaknade vi upp till ett vitt landskap. Hela natten hade det

fallit snö och även nu på dagen är det lite snöblandat regn i luften

(tyvärr mera snö än regn även idag).

Vitt och vackert kan tyckas, men jag är inte beredd på att ta emot vintern ännu.

Jag har tyckt att det varit så skönt att vandra runt i naturen utan

en massa snömodd, utan en massa ishalka....

Höstens första snö tynger ner våra träd och buskar. Sambon har 

plogat snö hela förmiddagen. Jo jag vet, nu gäller det att vänja sig...

I morse fick vi också ta del av den tragiska olyckan i Raseborg när ett

 militärfordon och ett tåg hade kolliderat i snöfallet.

I militärfordonet satt flera av våra finlandssvenska ungdomar och

alla vi som har eller har haft våra söner i Dragsvik känner oss berörda.

Det är så tragiskt och jag vill sända mina kondoleanser till alla de anhöriga

som idag upplever ofattbar sorg.

När man känner snö i luften

Dagen är mulen och det drar en kall vind över landskapet.

Temperaturen är strax över nollan, men marken är stelfrusen.
Jag sätter upp nosen i vinden och sniffar lite. Då känner jag att kall nederbörd
är på kommande. Det känns som om något fruset finns där uppe i skyn....
där långt ute till havs.... jo, det doftar snö.....

Jag är ute i skogen. På den lilla tjärnen ligger ett tunt lager med is.
En is som bildat vackra mönster under natten som gick.

Där jag står och fotograferar har älgarna legat förra natten, eller kanske
natten innan. Deras spår syns i den knastriga, stelfrusna mossan.
Nu ser jag inga djur, allt är stilla. Allt utom vinden, som söker sig in
bland de klena trädstammarna. Den kalla vinden.

 

Jag känner att snön är på ingång. Höstens första snö.

Det gäller att vänja sig. Snart övergår höst till vinter.... eller?

Kejsarens påbud för Ylistaro kyrka

Nu har jag varit på ännu en konsert, denna gång till Ylistaro vackra kyrka.

Jag har åkt förbi kyrkan många gånger men aldrig varit inne i den.

Nu hade jag chansen - och jag tog den! 

Ylistaro var tidigare en egen kommun, men kommunfusionerade år 2009 och hör

numera till Seinäjoki. Även Ylistaro församling hör numera till Seinäjoki församling.
Men en gång i tiden har Ylistaro varit en egen församling och då på 1840-talet planerade
man för en ny kyrka. Den gamla kyrkan började bli alltför trång och man hade
tänkt sig att bygga en större träkyrka.

Men då blandade sig den ryske kejsaren Nikolai den 1:a i det hela. Han befallde att i den
kejserliga socknen Ylistaro måste man bygga en kyrka i sten. Dessutom måste kyrkan byggas
så stor att alla skulle få rum i kyrkan.

Eftersom det i mitten av 1800-talet fanns 8.000 personer i församlingen (då var nämligen
Ylistaro Finlands största finskspråkiga kapellförsamling) måste kyrkan få stora
proportioner. Alla som ville måste ju rymmas i kyrkan! Det här ledde till
 att när kyrkan byggdes var den Finlands tredje största kyrkobyggnad.
(På fotot ovan ställer man till med konsert inne i kyrkan, därav de färggranna
strålkastarna framme vid altaret).

Det föll på statsarkitekten Ernst Bernhard Lohrman (han var född i Tyskland men utsågs av
den ryske kejsaren till ny chef för den statliga byggnadsförvaltningen i Finland efter den
välkände C L Engel) att rita kyrkobyggnaden och den blev en av de
första kyrkobyggnaderna i nygotisk stil i Finland. Kyrkans läktare har placerats
på bägge sidor, i två våningar! Längst bak i kyrkan finns orgeln
med pipor i ett vackert mönster.

År 1970 renoverades kyrkan och efter detta finns sittplatser för 2.500 personer.
I denna mäktiga, men något avskalade kyrka, finns det alltså  fortfarande
sittplatser för många besökare.

Framme i kyrkan finns ett stort och vackert bågformat fönster.
Altartavlan med motiv av "Jesus på förklaringsberget"
 är målad av Adolf von Becker.

Ylistaro kyrka är storståtlig, visst.
Och konserten jag lyssnade till var super!

Broccolisoppa med köttfärs

Det är evigheter sedan jag delade med mig av något av mina matrecept...

idag bjuds det på broccolisoppa med knäckebröd.

Den här soppan kokas titt som tätt hemma hos oss. Ibland för

2 personer och ibland för 10. Ibland med lite andra ingredienser,

det får helt enkelt bli "man tager vad man haver", men köttfärsen

med curry det är ett måste....

 +

Bilden från en solig höstdag när jag satt ute i solen och åt soppa.

Broccolisoppa med köttfärs

Jag hackar en gul lök och fräser den i lite smör i en stekpanna tillsammans med 

300 gr malet kött (jag brukar alltid använda färs av enbart nöt), 1,5 tsk curry och

lite svartpeppar. Steker tills allt fått fin färg. Under tiden kokar jag upp 1 liter vatten 

tillsammans med 2 hönsbuljongtärningar i en gryta, jag tärnar potatis (4-6 st) och

 lägger i den kokande buljongen och låter det koka ytterligare ca 8 min.

Jag river eller tärnar en morot och lägger i grytan tillsammans med färsk eller

fryst broccoli (ca 250 gr eller hur mycket jag tycker passar för dagen). Smakar av

med 2 msk tomatpuré och 2 dl creme fraiche och dessutom salt enl, smak.

Jag låter soppan puttra ytterligare några minuter tills allt är mjukt, då 

tillsätter jag köttfärsen och rör om.

Klart!

Vi tycker ofta att soppan är ännu godare uppvärmd dagen efter....

 

 

Höstens första glittrande frost

Igår morse, strax innan solen började värma hade vi minus 4,3 grader

på termometern vid köksfönstret. Brrr! När sedan solen klev högre på skyn

gnistrade naturen av tusen vita kristaller.

 I det blåbleka morgonljuset kollade jag in frosten på fibblans ulliga frökorgar...

...och ett litet ogräs som nyss börjat växa i det nygrävda diket.

Jag kikade mot solen och "tåtulin" (på högsvenska tuvtåtel) lyste helt vit

mot den nyplogade åkern.

Den vita röllekan hade fått extra vitt av frosten....

och hundlokans fröställningar gnistrade mot morgonhimlen.

Rönnbärsbuskens sista röda blad hade fått en vit kantrand.

Det frasade i gräset och på vägen knastrade det när jag gick över lönnlöven som låg på marken.

Gårdagen blev slutligen till en fin och rätt varm dag, all frost smälte bort.

Och så kom en ny kall natt....

I natt gick termometern ner till minus 2 grader, men morgonsolen hade inte

en chans att värme. Denna lördag har varit solig, men ack så kall.

På skuggsidan har det endast stigit till 1 grader - på plussidan.

En liten föraning om vad som komma skall....

 

Mitt på dagen var jag ute på en långpromenad i näromgivningen.

Frosten låg ännu kvar på grannens äng.

Där solen lyste mot skogen såg det behagligt ut, men där jag gick i skuggan

kommer frosten att ligga kvar hela dagen.

I vildhallonbuskaget har ännu inte alla blad gått till förgängelsen.

Rimfrosten färgade bladen vita. Snart kom dock värmen från solstrålarna

att smälta bort frosten här i gläntan. 

Natten som är på kommande blir också kall, mera rimfrost är att vänta.

Det är den här tiden på året som jag är livrädd för frosthalkan på våra vägar....

Är det inte ett - så är det annat....