Häromkvällen var vi till Kyroboas och såg på sommarteater,
nämligen pjäsen "Lumpänglarnas väg" som berättar om människorna
som levde vid Masunin och jobbade vid Oravais fabrik åren 1933-45.
Den här nyskrivna pjäsen är en fortsättning på "Lumpänglar" som jag
skrev om år 2013 (läs
här).
Årets pjäs har så många bottnar, ämnen som delvis berör oss även idag.
Som författaren och regissören Annika Åman skriver "Sida vid sida sjungs
kampsånger och andliga sånger - så där som det är i livet. Någon går i första
ledet, någon är rädd om sitt skinn, någon förälskar sig, någon far illa,
någon far med osanning, någon insjuknar, någon klarar sig."
Pjäsen handlar om livet.
Arbete, relationer, vardagen och att överleva
och allt under andra världskrigets skugga.....
Här sjunger alla skådespelarna avskedssången, en hel hög med
duktiga amatörskådespelare. Tack för en fin föreställning!
Här följer några foton från kvällen. Teaterns vridläktare och den
fina omgivningen vid Kyroboas ger otroligt fina miljöer för
ypperlig sommarteater.
När föreställningen var över och vi åskådare lite stelbenta började söka oss
till våra bilar för hemfärden kände jag mig lite sorgsen.
"Lumpänglarnas väg" är en pjäs som berör. Trots att pjäsen slutade lyckligt
så berördes jag av alla människoöden som berättades.
Och visst, nu vet vi att ni har funnits!
Ni berörde oss.
När i åkte hemåt hade dimman lagt sig över bygden.
Vi stannade vid Oravais fjärden för att knäppa några vackra kvällsfoton.
Ute på den österbottniska slätten dansade dimman och
mörkret sänkte sig.
Vi åkte igenom ett sagolandskap
och väl hemma gick jag ut på slätten och knäppt några foton.
Och lumpänglarnas röster hördes från dimman.....