Rävungen

Tre kvällar hade jag vandrat förbi platsen i skogen där jag såg några

rävungar i början av veckan. Och så, igår kväll fick jag äntligen lön för mödan!

Jag stannade i skogsbrynet och tittade mot stenarna där jag hade sett rävarna.

Länge, länge stod jag alldeles stilla - men tyvärr såg jag inte till minsta rörelse.....

Men så, plötsligt, kunde jag fokusera blicken....och i den soliga gläntan på en sten

som låg i skuggan, där fanns minsann något brunt.... jag zoomade in med kameran....
Visst där låg en rävunge! En vild rävunge några meter ifrån mig.

Helt ovetande om att jag stod och tittade på den
 låg den där på stenen, den sötaste-av-söta rävungar och den sov.
Den sov!

Jo, där låg den ensam, lyckligt ovetande om att jag fanns i närheten.

Jag hann knäppa några bilder....

...men så började den röra på sig. Den vaknade.

Lite sömndrucken ställde den sig upp på stenen och kikade på mig.

Inte det minsta rädd. Fortfarande lite trött. Den blinkade.
Den försökte fokusera blicken den också....

Blink, gäsp...

När den blinkat bort sömnen ur ögonen blev den nyfiken.

Jag tror bestämt den var en riktig  "Nicke Micke Nyfiken".

Då tog jag ett steg framåt.....

och då blev lilla rävungen lite rädd. Den hoppade ned från stenen

och sökte sig in mot en stor gran.

Men heter man Nicke Micke Nyfiken, ja då är man nyfiken!

Den lilla rävungen måste ännu en gång kika på mig.

Kanske den kunde gömma sig bakom hallonbuskaget...

Lilla rävungen satte sig ner och kikade, såg ut att undra vem jag var.

Jo, riktigt nyfiken var den!

Tyvärr kom en bil körande längs en grusväg och  den lilla rävungen

blev rädd... och snabbt hoppade den in i mörka skogen.

Jag stod länge alldeles stilla på samma plats. Tyvärr inga fler rävungar.

Men jag hade ett litet leende på läpparna....

Jag hade fotat en liten nyfiken rävunge!
Nicke Micke Nyfiken!