Jag och skogen

Ju äldre jag bli dess mer tycker jag om att gå i skogen.

När jag tänker efter så strövade jag ofta i skogen även när jag var

barn, ofta följde jag med pappa när han gick ut på jakt. Vintertid hade jag

mina skidspår i skogen och på höstarna plockade mamma och jag först blåbär och

sedan lingon. När jag sedan växte upp blev det allt mindre med skog, då var det

stadens håll-i-gång som gällde (ja, arbete hör väl också till stadens lockelser).

Nu har jag återvänt till skogen. Det är som om den är mina lungor, min glädje,

mina stigar, mitt andningshål.

Att vandra kring i den egna gammelskogen är något alldeles extra.

Nu minns jag plötsligt varje stenhög, varje dike och varje vattenpöl.

Här i sankmarken växer våt mossa. 

Jag hoppar fram mellan trädens rötter, precis som jag gjorde som barn.

En stubbe med mossa. Nästan som ett troll i skogen.

En gammal stubbe, där någon liten luring har haft skoj.

Hen har säkert varit hungrig....

Nere på marken gror vårens växter, ekorrbär och harsyra på denna mossiga sten.

Solstrålarna hittar ner till marken mellan trädens stammar.

Här den gamla björken. Jag lutar mig mot stammen och känner mig hemma.

Hur många år har inte den här björken upplevt sköna vårar, regniga somrar,

hårda höststormar och snörika vintrar. Där står den rak och ståtlig,

en vis gammal björk mitt i granskogen.

Nere på marken vecklar ormbunken ut sina blad, precis som den

gjort i tusentals år.

Här inne i skogens skrymslen har älgen sitt nattkvarter, det ser jag på spillningen.

Här finns vatten och en bit bort finns en naturäng med friskt gräs.

De gamla granarna njuter i vårsolen. Det gör jag också.

I en glänta breder en matta av blommande vita harsyror ut sig.

De vänder sina blommor mot solen, precis som jag.

Precis som den här blomman känner jag mig i skogen.

Jag sträcker på mig, axlarna faller på plats.

 Jag njuter!