Rapport från en vägkant

Ibland finns det inget mer rogivande en gråmulen onsdag än att gå

ut på en riktig långpromenad. Jag har känt mig seg och helt utan

 energi de senaste dagarna, så för att satsa på just denna dag så

tog jag lite extra medicin och så snörde jag promenadskorna på fötterna.

Tack och lov har vi sonen hemma några dagar, så nu jobbar han och sambon i skogen.

Jag satt på med sambons bil till deras skogsjobb och så sa jag "hej då, nu går jag hem!".

 Nåja, de hade lovat att jag skulle få tänka på min hälsa i dag, så jag började

vandringen hemåt. Det tog någon timme.

Vill ni hänga med?

Ja då är ni välkomna med på min vandring!

Här har jag börjat knalla hemåt.

 Kameran hade jag ju med mig, perfekt att kunna stanna och fota ibland.

Vädret var som sagt inte det bästa, men så är det ju här i livet,

alla dagar är inte solskensdagar....

De första kilometrarna gick längs en väg med några hus och här

ett större skogshygge.

Så kom jag till byns "byastuga", som ni ser saknar huset värme (fönstren

har immat igen). Några meter från "byastugan" finns

byns slakthus som används vid älgjakten.

Jag vandrar vidare, förbi hus och postlådor.

Det är lite trafik längs denna väg, jag möter några personbilar

och skolbussen....

 Skogar och slätter.

Och har ni sett, det är 80 km/h som gäller! Nåja,

jag höll väl lite lägre fart, men något slöande var det inte....

Mellan träden, bortom hästhagen, ser jag en strimma sol mot sydväst.

Men mest är hela omgivningen vit, grå och brun.

Jag är lite överlycklig att fota tre gamla lador. Det är 

så ovanligt att se lador numera...

Så går jag förbi en av flera hästgårdar 

och här är det tre hästar som tittar nyfikna på mig.

Jag går förbi ett gammalt fint uthus. 

Som ni märker vill jag helst fota gamla byggnader,

de nya husen spatserar jag glatt förbi utan att ta fram kameran....

Som här, ett litet gammalt hus som används som fritidshus.

I fönstret på gaveln såg jag att adventsljusstaken ännu lyste....

Ute på slätten igen och jag har gått mer än halva vägen hem redan...

Längs den större vägen är det moddigare att promenera längs vägkanten.

Dessutom är det mera trafik och jag valde att inte fota.

Men jag kan inte låta bli att kolla in bäcken/diket som var isfritt.

Och oj, här har vattenklövern redan börjat spira!

Nu är jag endast en kilometer från hemmet och där i väster lyser en

solig rand på himlen. Jag har gått en hel del och skall mäta upp sträckan 

någon annan dag.... Med det var skönt, riktigt rofyllt. 

Och jag orkade!