The american dream

För några kvällar sedan träffade vi tre kusiner från min mammas sida

våra mammors kusin Else-Maj och hennes man Bjarne som har bott

 i USA i över 50 år. År 1964 reste det nygifta paret till New York där det var tänkt

att de skulle bo i max två år och sedan återvända hem. Tanken var inte att emigrera för gott,

men hur det nu blev så lades år till år.  Amerika blev deras hem.
Med jämna mellanrum återkommer

paret till sitt gamla hemland, men att flytta tillbaka, nej inte ännu....

I omgångar har folk från Finland sökt sig bort från oroligheter

och från svåra levnadsförhållanden. Eller av nyfikenhet, vad vet jag...
Man har flyttat till landet Nya Möjligheter.

Ibland har landet hetat Amerika, ibland Kanada eller Australien. Argentina. Eller Sverige.
Under åren 1899-1913 emigrerade 350.000 finländare till Förenta Staterna. Av dessa var
över hälften från Österbotten och av dem var en femtedel finlandssvenskar, alltså ca 73.000
(detta gäller åren 1870-1929). Alla har någon i släkten som under den tiden emigrerat eller
åkt över och eventuellt kommit hem. Som min egen morfar och min äldsta farbror... och både
E-M:s och B:s mammor, som båda är födda over there. Det har också inneburit att B har
varit amerikansk medborgare från födseln (numera har de båda dubbla medborgarskap).

Allt medan vi satt och mumsade på godsaker hemma hos min kusin
 svarade amerikanarna glatt på mina frågor.
 Ja, de hade mycket att berätta och någon tillstymmelse till besvär att prata riktig
finlandssvensk dialekt det hade de inte heller... Nej då, fast ett och annat word togs med
 i berättelsen förstås. De berättade om de första åren på Bronks i New York,
om dottern som var nästan två år när de anlände, om sonens födelse, om jobb och
om amerikanska bilar. Om hur de (=B)  numera i mogen ålder åker vattenskoter med 200 hks
motor, om att åka vattenskidor eller mc och om hus och trädgård utanför storstaden...
B hade som amerikansk medborgare varit inkallad och avtjänat amerikansk
värnplikt, en sak som på den tiden var obligatorisk och räckte två år.
Bland annat hade han gjort delar av sin värnplikt i Väst-Tyskland. Och vet ni,
han låg inkallad tillsammans med Elvis Presley!

I New York hade man kavlat upp ärmarna och med tiden bildat ett eget byggföretag.
Och det har gått bra för deras företag. De hade byggt hus och renoverat allt
från hotell, kontorskomplex över hela kontinenten till kändisars lyxvåningar.
Ännu i denna dag har B ett finger i syltburken och han berättade om en renovering
av ett lands ambassad, den på den fina adressen, och byggande av ett matsalsbord
på fem meter till en känd prinsessas dotter.... Företaget har under åren sysselsatt en
hel del österbottningar och att dessa är dugliga och inte har tummen mitt i handen,
 jo det vet man ju!

 Det var så roligt att träffa de två amerikanarna och mina kusiner förstås!
Kvällen rann iväg under glada skratt och trevlig samvaro. Den ena historien
berättades efter den andra.... och allt emellanåt kikade jag på min mammas kusin
och tänkte att oj vad de var lika ....! Samma ansiktsuttryck, samma gester....
 Den ena som bott sitt liv ute på landet utan att ha sett den stora världen och
den andra som tagit sig an the american dream....