Trots att det är mycket kvar av denna sommar kan jag redan nu
utnämna fredagen den 22 juli till sommarens roligaste dag!
För min del blev det sommarens händelse.
För min del blev det sommarens händelse.
Det var nämligen då vi hade skolträff. Det var ingen vanlig skolträff,
ni vet dom där man brukar ha sisådär vart tionde år med gänget som man
avlade sin yrkesexamen tillsammans med. Nej, detta var en skolträff från tiden då
vi gick i småskolan och folkskolan (så hette lågstadiet på min tid). Då när vi var barn.
Själv var jag åtta och fyllde nio på vårterminen och gick på tredje klass.
Nu skulle vi träffas igen alla vi som gått klasserna 1 till 6.
Jag var livrädd att jag inte skulle känna igen någon (förutom mina
barndomsvänner)..... det hade ju ändå gått nästan femtio år sedan senast .....
Vi skulle träffas uppe på Bjärji, i lokalen där vi höll våra julfester de första skolåren
och dit hela byn lockades för att se våra julfestprogram och se oss sjunga och
dansa ringlekar så att svetten lackade....
Nu tog jag mod till mig och gick fram till alla och presenterade mig och till min
stora lättnad kände jag nästan alla.... alltså nästan. Några av grabbarna hade visst
växt till sig och även ändrat hårfärg (tidigare var de mörkhåriga men nu gick
ju håret i grått, hur det nu kunde komma sig.....).
Eftermiddagens program inleddes med kaffe och dopp. H och R, som sett till att
denna skolträff kommit till stånd, höll små anföranden (tack, tack! Ni vet ju att utan er så....)
Resten av dagen gällde det att prata i mun på varandra så mycket man bara kunde.
Vi var 48 elever i skolan det året som var grunden till vår skolträff. Vi tände ett ljus till alla
de 11 som inte längre finns kvar, och det blev en högtidlig minnesstund.
Till vår skolträff hade 25 samlats och dessutom en lärare!
Så tågade vi ner till skolan, som ännu i denna dag fungerar som lågstadieskola.
Här är vi inne i det klassrum där jag gick i femte och sjätte klass. På den tiden
satt vi alltid två klasser tillsammans. På min klass var vi tio elever,
av dom har två redan gått bort alltför tidigt. Alla vi övriga, åtta stycken, deltog i
träffen. Ingen av oss åtta bor kvar i vår födelseby. Vi är utspridda i
Finland och två stycken är bosatta i Sverige.
Här står vi, klass 3, men nu nästan femtio år senare.
Helt förunderligt att tänka sig hur våra liv har gestaltat sig. Jag kunde inte
låta bli att tänka hur kamrater, lärare, skolmiljö och värderingar påverkat oss.
Det kändes så tydligt just där vi stod uppradade vid skolgården.
Vi hade en trygg och kamratlig skolgång, det har påverkat mig hela livet.
Just den där tryggheten som man kände. Alla kände alla.
Och alla mindes vi hur roligt vi hade på rasterna.
Hur vi, både flickor och pojkar, spelade "förkelboll".... och redan tidig höst
började vi dansa ringlekar.... Och alla mindes vi cembratallen med de goda kottarna,
och att det gällde att springa snabbast för att hinna plocka kottar varje morgon....
Efter den intressanta rundvandringen i de gamla skolbyggnaderna (mycket hade förnyats
kunde vi konstatera, men den vackra platsen är ännu den samma),
gick vi upp till hembygdsföreningens lokal igen. Nu sällade
sig våra respektive till gänget och det blev mat och mera pladder.
Efter maten fortsatte vi att umgås ända in på småtimmarna.
Det var nu alla barndoms- och ungdomsminnen kom till ytan. Vi berättade och
mindes vilka olika händelser som skett i byn, hur vi åkte skoltaxin, hur
vi hade skidtävlingar, hur vi bytte glansbilder och hur byn såg ut med två
affärer, banker och midsommarvakor vid paviljongen och ....
Kvällen blev en djupdykning i minnen!
Tack alla ni som var med och gjorde dagen till ett fint minne!
Sommarens händelse som jag gömmer i mitt hjärta.
ni vet dom där man brukar ha sisådär vart tionde år med gänget som man
avlade sin yrkesexamen tillsammans med. Nej, detta var en skolträff från tiden då
vi gick i småskolan och folkskolan (så hette lågstadiet på min tid). Då när vi var barn.
Själv var jag åtta och fyllde nio på vårterminen och gick på tredje klass.
Nu skulle vi träffas igen alla vi som gått klasserna 1 till 6.
Jag var livrädd att jag inte skulle känna igen någon (förutom mina
barndomsvänner)..... det hade ju ändå gått nästan femtio år sedan senast .....
Vi skulle träffas uppe på Bjärji, i lokalen där vi höll våra julfester de första skolåren
och dit hela byn lockades för att se våra julfestprogram och se oss sjunga och
dansa ringlekar så att svetten lackade....
Nu tog jag mod till mig och gick fram till alla och presenterade mig och till min
stora lättnad kände jag nästan alla.... alltså nästan. Några av grabbarna hade visst
växt till sig och även ändrat hårfärg (tidigare var de mörkhåriga men nu gick
ju håret i grått, hur det nu kunde komma sig.....).
Eftermiddagens program inleddes med kaffe och dopp. H och R, som sett till att
denna skolträff kommit till stånd, höll små anföranden (tack, tack! Ni vet ju att utan er så....)
Resten av dagen gällde det att prata i mun på varandra så mycket man bara kunde.
Vi var 48 elever i skolan det året som var grunden till vår skolträff. Vi tände ett ljus till alla
de 11 som inte längre finns kvar, och det blev en högtidlig minnesstund.
Till vår skolträff hade 25 samlats och dessutom en lärare!
Så tågade vi ner till skolan, som ännu i denna dag fungerar som lågstadieskola.
Här är vi inne i det klassrum där jag gick i femte och sjätte klass. På den tiden
satt vi alltid två klasser tillsammans. På min klass var vi tio elever,
av dom har två redan gått bort alltför tidigt. Alla vi övriga, åtta stycken, deltog i
träffen. Ingen av oss åtta bor kvar i vår födelseby. Vi är utspridda i
Finland och två stycken är bosatta i Sverige.
Här står vi, klass 3, men nu nästan femtio år senare.
Helt förunderligt att tänka sig hur våra liv har gestaltat sig. Jag kunde inte
låta bli att tänka hur kamrater, lärare, skolmiljö och värderingar påverkat oss.
Det kändes så tydligt just där vi stod uppradade vid skolgården.
Vi hade en trygg och kamratlig skolgång, det har påverkat mig hela livet.
Just den där tryggheten som man kände. Alla kände alla.
Och alla mindes vi hur roligt vi hade på rasterna.
Hur vi, både flickor och pojkar, spelade "förkelboll".... och redan tidig höst
började vi dansa ringlekar.... Och alla mindes vi cembratallen med de goda kottarna,
och att det gällde att springa snabbast för att hinna plocka kottar varje morgon....
Efter den intressanta rundvandringen i de gamla skolbyggnaderna (mycket hade förnyats
kunde vi konstatera, men den vackra platsen är ännu den samma),
gick vi upp till hembygdsföreningens lokal igen. Nu sällade
sig våra respektive till gänget och det blev mat och mera pladder.
Efter maten fortsatte vi att umgås ända in på småtimmarna.
Det var nu alla barndoms- och ungdomsminnen kom till ytan. Vi berättade och
mindes vilka olika händelser som skett i byn, hur vi åkte skoltaxin, hur
vi hade skidtävlingar, hur vi bytte glansbilder och hur byn såg ut med två
affärer, banker och midsommarvakor vid paviljongen och ....
Kvällen blev en djupdykning i minnen!
Tack alla ni som var med och gjorde dagen till ett fint minne!
Sommarens händelse som jag gömmer i mitt hjärta.