När jag på söndagskvällen gick ut på den sena kvällspromenaden mötte jag på räven som brukar avnjuta kvällssolen i utfallsdiket. Långt före jag nådde hens soliga plats i dikeskanten sprang hen upp och iväg ut på en åker med långa, täta och gröna kornstrån. Hen sprang rakt mot den nedåtgående solen så jag såg inte vart hen försvann sedan. Jag beslöt mig för att vända hemåt igen och låta räven springa sin väg kanske upp till skogen. Då jag vände mig om upptäckte jag haren som skuttade framför mig....
Haren hade också en väldig fart och det blev inga foton av hen heller. Så jag vandrade lugnt vidare där mellan de höga hundflokorna....
När jag så vandrade vidare såg jag att haren hade satt sig ute på ängen som ekobonden slåttade för lite över en vecka sedan. Där satt den och spänt lyssnade när jag kom vandrande.
Bäst att skuttade vidare, tycktes den tänka!. Jag kunde ju vara farlig jag också, precis som räven... Skutt, skutt. Snabbt gick det!
Men så stannade den och hukade ner sig i den korta grässtubben... Den var inte många meter från skogen, men den såg ut att tycka att gräset var en tillräcklig skyddsbarriär emot mig. (Ursäkta suddigt inzoomat foto)
Sedan lade den sig ner och tryckte sig mot marken. Jag såg en liten svart fläck i gröngräset (som ju ännu inte hade växt till sig speciellt mycket) och där låg den tryckte minst en kvart. För när jag rundade åkern längs vägen och sedan vände mig om såg jag ännu en svart fläck där ute på åkern. Men det var inte lätt att få syn på fläcken.... och räven hade ju sprungit åt andra hållet och jag var på väg hemåt. Ha en fortsatt fin sommar, tänkte jag och blinkade mot gräsåkern med haren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar