Tack och farväl till årets oktober!

🍂🍂 Idag skriver vi 31 oktober - och nu har ännu en av årets månader susat förbi. För femtielfte gången undrar jag vart alla dagar försvinner.... Men visst har årets oktober varit en härlig månad den också!

 I morse tittade en blek oktobersol fram. Efter en kylig natt glittrade lite rimfrost i de få röda löven som ännu klamrade sig fast efter veckoslutets vindar. Det var riktigt vackert när jag gick ut på förmiddagen. Men nu på eftermiddagen är det så dags för mulet och troligen mera regn (det är varmare väder som drar in....).

Årets oktober har bjudit på en hel del regn men också härliga vackra solskensdagar. Jag har sena kvällar vandrat ute på slätten och tittat på det gröna dansande norrskenet (men ej fotat) och jag har vandrat runt i staden, ute i skog och mark och jag har beundrat höstens vackra färger denna oktober! 

Färgerna har varit murrigare i det mulna vädret.

Och trots att solen tittat fram har mångt och mycket ute i naturen sett sitt vackraste redan för någon vecka sedan. Men - ingen snö i sikte ännu! (alltid något...)

De senaste dagarna har jag varit så tacksam för minsta lilla gult på kvällsvandringen. Det är ju ändå oktober... och visst är det något visst med oktober också!

 Jag har liksom varit på spaning de senaste dagarna.... och också noterat att vissa löv är gulare än andra...

Och så dom sista svamparna som poppat upp ur marken, dom som vill vara nära varandra - värma varandra - när den första riktiga nattfrosten kommer.

Tack för årets oktober! I morgon omfamnar jag en av de mörkaste av årets alla månader, november.

Den nyfikna ekorren

 Idag har vi återgått till vintertid och fick därmed sova en timme längre. För min del steg jag ändå upp 6:30 (eller egentligen kl 7:30) för att sända ut mannen i huset. Jag drack min första kopp kaffe och läste tidningen och sedan kröp jag ner i den varma sängen igen. Men naturligtvis kunde jag inte somna om, så det blev dags att stiga upp och fånga oktober månads sista söndag.

Idag måste jag bara blogga om den nyfikna och snabba ekorren som jag fotade häromdagen. Jag berättade ju om att jag sneddade över gamla begravningsplatsen i Vasa och där skuttade denna lilla krabaten omkring bland höstlöven.

 Se så pigga ögon ekorren har! Hen var såå nyfiken. Och så var hen småsugen på något gott i gräsmattan. Tyvärr var hen snabb också, hen satt inte stilla långa stunder.

Hopp och skutt. Och så rusade hen vidare.

Nu rusade hen fram till ett stort träd och klättrade snabbt uppför och försvann.

Men är man nyfiken så är man! Hen måste kika ned på mig en sista gång innan den sprang upp i trädkronan för att gömma sig. Jag kunde inte låta bli ett småle när jag vandrade vidare.

Föreläsning om samer och lappar i forntida Österbotten

 Häromkvällen åkte jag till Tottesunds herrgård för att lyssna till ett intressant föredrag som gick under rubriken "Samer och lappar i det forntida Österbotten". Föreläsare var Peter Ericson. 

Det är inte ofta jag besöker herrgården i Tottesund, så bara det var en trevlig upplevelse. Det var många år sedan jag senast var inne i herrgården och jag hade bestämt mig för åka iväg lite tidigare så att jag hann se mig omkring medan det ännu var ljust ute.

Himlen färgades röd bakom skogstopparna medan jag gick runt den renoverade herrgården, som numera fungerar som museum och där konserter, sommarteatrar och andra evenemang med eller utan matservering ordnas under årets alla årstider.

Föreläsningen skulle hållas på tredje våningen, så det var bara att ta trapporna uppåt... Skymningen började sänka sig och föreläsningssalen fylldes med intresserade åhörare i olika åldrar. Men vita frun, hon som sägs spöka på herrgården, hon dök inte upp....

Dess mera tänker jag inte berätta om alla fakta som presenterades under kvällen, men så mycket kan jag avslöja att man anser att här fanns befolkning i Österbotten som talade prosamiska under ca 300-1.000 före Kr. Samerna befolkade de flesta kuststräckor i Österbotten när helsingarna och svearna (svenskarna) kom för att befolka området. I Storkyro utmed Kyro älv har man enligt DNA-fynd (Leväluhta) konstaterat protosamiska fynd. Men inte bara där, det lever ännu kvar former från samiska/lappska namn längs hela den finska kusten och insjölandet.Tex Lappo, Lappfjärden vid Jakobstad, Närpes, Noux (=svan), Lohtaja, Uleåborg Kemi och Torne. (Ubme = Umeå, Skiellept = Skellefteå, Pite = Piteå bla längs de n Norrländska kusten i Sverige).

'

 

På gamla kartor ritades same- och lappska attribut på de flesta ställen här i norr. På den nedre bilden visas de fiska-ugriska och samiska språkpopulationerna.

 En av kvällens intressanta kuriosa var att ännu kring 1600-talet hölls tamrenar vid Korsholms kungsgård, dessa renar sköttes av samiska renskötare. Senare fördes renarna norrut till Jakobstads-trakten.

För den som är intresserad av historia kan jag tipsa om föreläsarens blogg "southsaamihistory.wordpress.com.". Kvällens föreläsning avslutades med en frågestund (tyvärr fick jag inte svar på min fråga...). Det hade blivit becksvart när jag rattade hemåt i kvällen, dimman dansade över vägen på vissa ställen och de mötande bilarnas lysen speglade sig i den våta vägen.... 

På upptäcktsfärd vid konsulat och längs Metviken

 Vet ni var Sveriges honorärkonsulat i Vasa ligger? Det visste jag inte heller för bara några dagar sedan! Jag hade faktiskt aldrig behövt anlita konsulatet, men härom dagen fick jag möjligheten att närmare stifta bekantskap med inrättningen. Jag äääälskar att upptäcka något nytt!

Jag har ju jobbat några år i Sverige i min ungdom och nu ville "mitt" arbetspensionsbolag ha några officiella uppgifter om mig. Jag kunde vända mig till en svensk ambassad eller konsulat eller till den inhemska polismyndigheten. Vilken instans skulle jag anlita? Konsulatet naturligtvis! Bara jag hittade rätt inne i staden! Jag ringde för att boka tid, men först fick jag tyvärr inget svar - däremot blev jag uppringd efter någon timme. Jag bokade besökstid och fick samtidigt lära mig var konsulatet numera finns i Vasa!

Det visade sig att Sverige har ett honorärkonsulat i Ekgården, uppe på fjärde våning! Jag åkte in till staden och letade mig fram till trapphuset ....

Och vet ni, samtidigt fick jag lära mig var Helsingfors universitet har sin utlokaliserade juridiska fakultet i Vasa! Den juridiska utbildningen är en tvåspråkig utbildning (finska/svenska) som sedan år 1991 har funnit här i staden - och den juridiska fakulteten och det svenska konsulatet finns alltså på samma våning. 

Jag hade fått olika koder för att komma in och det gick ju lätt som en plätt! Jag virrade runt i korridorerna en stund (inte så länge) för där möttes jag av konsulatsekreteraren som sedan kunde hjälpa mig med mina ärenden.... och sedan kunde vi sitta och prata en stund. Det är så intressant att lära sig något nytt!

Efteråt gick jag in till bageriet Bakery Mjöli. Dit in hade jag inte heller hunnit sedan de öppnade för snart ett år sedan, därför kände jag att det verkligen  var på tiden. Bageriet ägs och drivs av Eva som verkligen brinner för sitt surdegsbakande. 

Här inne inhandlade jag några urgoda laktosfria kardemummabullar till eftermiddagskaffet hemma. Ja och så stod jag och pratade bort en god stund....

Sedan passade jag på att ta en promenad längs några fina promenadvägar i staden. Är man på upptäcktsfärd ja då är man! Och skall man promenera minst 10.000 steg varje dag (eller mera) då får man allt röra på påkarna!

Jag vandrade ned mot Metviken. Här en lekpark i förgrunden och på andra sidan viken reser sig stadsdelen Brändö.

Det var en vacker höstdag att strosa runt längs promenadstråken som går längs Metvikens strand. Husen speglade sig så vackert i vattnet. 

Jag kisade emot solen och mot de kända siluetterna på andra sidan viken.

Vid den lilla pappersbron som går över viken stannade jag till och fotade lite. Här nere vid vattnet har jag aldrig gått förut, endast susat över bron med cykel....

Nu bestämde jag mig för att vandra längs den nyfixade gång- och cykelvägen med den gamla begravningsplanen till höger och Metviken till vänster...

Här höll en hel del sjöfåglar till - vissa simmande/dök under vattnet ute i viken och andra sökte skrovmål uppe på torra land. Jag som är van vid våra ankor tyckte att de här änderna betedde sig precis likadant som våra fågelvänner; dom är matvrak....!

Så kom jag fram till den relativt nybyggda gång- och cykelvägen som går över Alskatvägen. Här längs den fyrfiliga Alskatvägen/gatan har jag rattat bilen otaliga gånger, men aldrig har jag vandrat uppför bron som förbinder Dragnäsbäck med stadens centrum.

Sagt och gjort, nu var det dags att gå uppför bron för att  kolla hur här skulle se ut! Bilarna susade förbi under bron i en strid ström, trots det inga bilköer så där mitt på dagen! Uppe på bron kom en och annan vandrande med eller utan barnvagn. En del cyklister kom också susade förbi i hög hastighet. Jag var enda fotografen och jag höll mig riktigt nära broräcket...

Fast i bron hade man också byggt en utkiksplattform och här måste jag ju kolla utsikten över övre delen av Metviken (långt där borta vid skogskanten till vänster ligger pappersbron).

Så vandrade jag nerför bron tillbaka in mot stadens centrum. Nu passade jag på att snedda över gamla begravningsplatsen, för att snabbare komma fram till min bilparkering. Och här på den gamla delen av begravningsplatsen har jag heller aldrig vandrat förut (endast på den nya delen,den som ligger på andra sidan av Vörågatan, gatan delar nämligen begravningsplatsen i två delar.)

Tänk vilken upptäcktsdag i staden där jag bott så många år! Såå mycket nytt och så mycket som har ändrats sedan senast... Jag gillar att gå på upptäcktsfärd! Jag njuter av allt nytt - speciellt när solen strålar!