Våren är så vacker att jag inte hinner blogga....

 Oj, det har redan gått en vecka utan ett livstecken här på bloggen... Men så är det på våren när det händer mycket både på arbetsfronten (läs: vedbacken) och ute i naturen (läs: trädgården)! Tilläggas bör att jag kanske också har varit lite lat ibland - fast bara lite!

De senaste dagarna har vi hunnit ut till vårt sommarparadis flera gånger, vädret har varit det bästa trots att den rätta sommarvärmen ännu inte har infunnit sig. Igår åkte vi ut till vår villa framemot kvällskvisten, och kvällen den var så vacker och härlig!

Därute börjar det grönska. Efter en lång, kylig och snörik vinter känns det helt otroligt att sommarljuset och grönskan är tillbaka! Som jag längtat!

Gårdagskvällen bjöd på molnfri himmel, små nätta vågor och en solnedgång vid 22-tiden. Då hade vi grillat korv, krattat tallkottar och fjolårslöv samt funderat på ett och annat korsordsbekymmer... Nu var det 80 värmegrader i vår vedeldade bastu, dags för lite bastunjutning!

Där ute på udden ligger bastun, där ute nådde lördagens sista solstrålar bastufönstren . ..

Bortåt en timme senare var vi renskrubbade och solen hade försvunnit bakom skogstopparna. Det är konstigt hur kvällstrött man blir där ute...speciellt efter kvällsbastun.... Nu skulle vi sova över för första gången denna säsong, en härlig känsla! Men visst var det en mygga som surrade runt i sovrummet, bäst att krypa under täcket..

Söndagmorgon - och solen sken. Jag satt länge ute på verandan med en kopp morgonkaffe och njöt av fågelsången och svanarnas vingesus över havsfjärden. En hare kom skuttande förbi (men hen hade visst bråttom för hen fastnade inte på bild).

Nere i viken mot norr hade ett och annat vasstrå börjat växa i fjolårsvassen, som nu låg alldeles tillplattad av vinterns is och snö. Kabbelekorna strålade gula och vackra.

I backsluttningen upp mot villan var det massor av glada surr.  Humlesurr! För här blommade blåbären. 

Överallt runt villan på vår naturtomt växer liljekonvaljer. I sydsluttningen började vita knoppar synas, nu är det inte länge innan hela området doftar liljekonvalj...!

Dessutom har vi ju våra blommande påskliljorna. De soliga och inte alltför heta dagarna (och med något kylslagna nätter) gör att liljorna blommar länge, länge. Våren är en fröjd, visst får man vara lite lycklig varje dag!

Att bekänna färg

 Igår kväll åkte vi ut till vårt sommarparadis (nu när vägen igenom skogen äntligen är snöfri!). Efter en dag med kroppsarbete tyckte vi det skulle kännas skönt med en avkopplande kväll i vår vedeldade bastu...

Gårdagen hade bjudit på soligt och varmt väder. Mot kvällen drev molnen in och enligt prognoserna skulle det bli lite regn. Men vad gör väl lite regn tänkte vi när vi såg mörka moln driva in från havet.

När vi närmade oss parkeringen lyste det gult invid vägkanten. Här hade jag för några år sedan petat ned några påskliljelökar och med åren har de blivit fler och i år blommade de med stora friska blommor mitt bland ogräs och riskvistar. När sommaren kommer blir det här ett hav av ogräs (bl.a. brännässlor och hallonbuskar). Men just här är det som vackrast under våren. Länge leve mina vackra påskliljor!

Invid husen blommade måbärsbuskarna, vackert och diskret. Vi eldade inne i jötul-kaminen och inne i bastun. Egentligen borde jag ha krattat löv, kvistar och miljontals tallkottar efter vinterns stormar, men jag var alltför trött för att orka några fler knop för dagen. Jag fixade lite ätbart och sprang för att se till bastun... 

... och så kollade jag in omgivningen förstås. Så här års är det kallare ute i havsbandet än på landbacken, men nu hade kabbelekor och harsyror börjat blomma. I alla fall de första lite vilsna, tåliga och frimodiga.

Häggen nere vid stranden hade också gjort sig redo i väntan på den riktiga sommarvärmen. Men först skulle det komma lite regn...

Jo regnet kom, men bara i ca en halv timme, och bastun blev varm. Jag njöt uppe på bastulaven och kvällen var räddad!

Vitsipporna bland fjolårslöven

 När vitsipporna plötsligt lyser inne bland fjolårslöv och torra grenar då känner jag mig lycklig. Lycklig att det är vår och att sipporna lyser upp i vårsolen.

För några dagar sedan syntes ingenting, inte ens de gröna bladen. Och så under gårdagen då kom VÅREN inne bland allt det bruna! Vitsipporna inne i syrenbuskarna förgyller dagen.

Det här med livet ännu en gång....

 Ibland händer något och man önskar sig tillbaka till den vanliga gråa vardagen. Man önskar av hela sitt hjärta. Att allt skall vara precis som förr. Tillbaka till tryggheten.

Och så är det inte möjligt. Det händer något som påverkar en i grunden.

Det är nu man själv måste sträcka ut en hand och fatta en annans hand. Man måste söks stöd och tröst och man måste både ge och ta emot. Det finns trygghet och det finns kärlek runtomkring. Man måste blicka upp mot solen och molnen och veta att det finns inget mäktigare än livet.

Man måste se de gula vårblommorna på bordet och ....ja, så finns det ju alltid något så fantastiskt som en söt chokladkaramell. Vi får be, vi får gråta, vi får känna hjälplöshet - men vi behöver aldrig ge upp! För det finns en bättre morgondag, fast den ibland inte syns mellan regndropparna. Livet är stort och föränderligt - men det finns alltid och oavsett ett ofantligt framtidshopp!

(Idag sa också den finländska statsledningen JA till ett Nato-medlemskap... )

När scillorna övertar gräsmattan

 Jag kommer inte ihåg när jag petade ner de första scilla-lökarna, men det är några år sedan. Sedan dess har de spritt ut sig . Numera har de övertagit kommandot även bakom häcken av ölandstok och så här på våren blommar det blått lite varstans i gräsmattan. Igår hade jag tänkt fixa bort lite fjolårslöv, men inte ville jag ju räfsa bland scillorna! 

När scillorna breder ut sig tänker jag att jag måste ha gröna fingrar... fast jag gör ju intet för att öka mångfalden. De breder ut sig ändå. Vi låter scillorna blomma i gräsmattan och när gräsmattan klippas första gången stryker scillornas blad också med (då har de ju redan blommat ut). Magi varje vår! Blått i vår bruna gräsmatta!

I min rabatt mot norr blommar nu denna skönhet, en blå stjärnblomma (minns inte vad den heter).

 De flesta grupperna med krokus har blommat ut för länge sedan, men ännu lyser det blålila på några ställen där snön legat länge. Länge leve också krokusen, de påminner verkligen om vårens ankomst!

Dagens inlägg avslutar jag med en knippe påskliljor. Det får bli en hyllning till alla lidande i Ukraina, blått och gult. Med önskan om fred...

Morsdag

 Andra söndagen i maj firar vi Morsdag - och det är idag det!

Vi har firat dagen i strålande sol och i kylig vind. Redan på förmiddagen dök sonen upp innan han skulle ut på jobb igen. Jag hade gjort massor av mat och till efterrätt blev det kaffe med tårta. Jag förärades en  bukett rosor och en stor ask choklad. Sonen kan mina laster....

Aldrig har jag sett så härliga rosor! Tack, tack, tack! 

Mera mat, kaffe och tårta blev det sedan inne hos svärmor. Där hade hon samlat  barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Lite full rulle där inne! Sedan kom det yngsta gardet och hälsade på våra ankor (till grabbarnas förtjusning, men till ankornas förskräckelse! Det var snälla pojkar, men ankorna är inte vana vid små killar, så dom gick och gömde sig. Då kollade vi in våra traktorer istället...).

Kokemäki (Kumo på svenska) är en historisk bygd

 Ungefär 90 km nordost om staden Åbo, i landskapet Satakunta, ligger staden Kokemäki (Kumo på svenska). I denna fina jordbruksbygd har man hittat en av de äldsta bosättningarna i vårt land. Här har man hittat bevis på att människor levde för 7.000 år sedan! Under järnåldern fanns här fast bosättning och platsen har spelat en viktig roll både ekonomiskt och kulturellt. 

 Jag besökte staden Kumo (Kokemäki) för första gången för 2 veckor sedan när jag följde med sonen på hans arbetspass med lastbil. Men enligt legenden besökte Erik den Helige och Biskop Henrik denna plats redan år 1156. Tanken med deras resa var att den svenske kungen skulle införliva Finland i sitt rike (och så blev det ju också). Kokemäki församling bildades på 1200-talet som en av landets första församlingar. Här har funnit flertalet träkyrkor och stenkyrkan som ännu står uppe på kullen invid den brusande älven.

På 1700-talet började den gamla träkyrka ha sett sina bästa dagar varför man började fundera och våldsamt argumenterade var och i vilket material en ny kyrka borde uppföras. Det blev slutligen kung Gustav III som bestämde var och hur kyrkan skulle byggas. Under åren 1780-1786 byggdes en långkyrka med ett torn i sten uppe på den nuvarande kyrkbacken. År 1886 förstorades kyrkan till en korskyrka.

Här gick jag runt kyrkobyggnaden i den tidiga vårsolen och förundrades över den vackra byggnaden. Tyvärr var kyrkdörrarna stängda så jag kunde inte gå in och kolla.

De nya "korsdelarna" hade prytts med rött tegel kring tak, fönster och dörrar. Den gamla delen var helt byggt i sten från orten, så vackert mönster med stenar i olika färger! 

I sluttningen ner mot älven, invid kyrkan, fanns ett magasin byggt i samma gedigna stenmaterial. Förstod jag rätt utnyttjades detta som ett lantbruksmuséum idag. 

Uppe på "kyrkbacken" fanns också stadens vattentorn samt en hel mängd olika skolor. Nedanför backen hade barnen en skate-ramp och när jag gick förbi var den i flitig användning.

Här fanns olika skolor för barn i olika åldrar. Och så fanns det en lite ovanlig staty av en bok. Staden Kokemäki var en ren och prydlig stad, här fanns alla de stora affärskedjorna representerade i nybyggda fastigheter. Jag vandrade runt i en och en halv timme (hann också köpa några fröer och några blomsterlökar i en affär) innan färden fortsatte norrut igen.

Det här med årsringar

 Dagarna går. Dagarna som blir till månader och år. Och åren dom går...

Jag tänkte på det härom kvällen när jag var ut på min sena kvällspromenad. Tänk så mycket som har hänt i världen sedan jag var liten. Pratar jag idag med ungdomar tycker dom säkert jag är mossig som inte hade dator eller telefon när jag var liten.... Men vi hade både väggtelefon, tv och bil hemma hos oss när jag var i deras ålder (och det fanns inte i varje hushåll på den tiden - inte ens nu...). Det har hänt mycket av utveckling (nåja även avveckling) under min levnad....

Sambon sågade i en stor gran, som vi under vintern forslat hem för att i ett senare skede bli till ved, och då måste jag naturligtvis räkna årsringarna. Lite över 60 år kom jag fram till (kan även vara över 70, den var lite småmurken inuti). Vissa år hade granen växt väldigt mycket och andra år hade tillväxten inte gynnats. Det är nästan så man ser vilken del av trädet som stått och gottat sig mot fina förhållanden, mot solen kanske. Och jag kom att tänka på att precis så här är det också för oss människor. Vissa år lever vi gott och vi gynnas av vackert "väder", medan andra delar får stå i skuggan och får inte så mycket plats. 

Under min kvällsrunda gick jag denna gång upp till skogen och som ni ser det är ännu snö här och var. Jag älskar att vandra där ute, förbi allfartsvägarna där tiden nästan har stannat. Här är det inte många som vandrar (okej en och annan hundägare, en och annan ryttare, en och annan "mountinbikare" och så fårbonden förstås - och så jag). Här får naturen leva sitt liv och här är luften frisk och fri från de mesta avgaserna. Lite så här såg det ut på landet när jag föddes...

När jag kom hem igen såg jag till att ankorna kom in i sitt natthärbärge och så täckte jag mina planteringar i växthuset. Solen var i nedåtgående. Jag gick in för att dricka en stor kopp varmt te medan jag kollade lite nyheter från världens alla hörn. Tänk så mycket mer beroende vi har blivit av omvärlden de senaste decennierna. Vi som alltid har klarat oss själva .... eller...

Årets maj månad har börjat kylig

 Vilken tur att jag har vintermössan och vantarna nära till hands, för årets maj månad har inte börjat med vårvärme. Den har börjat med en hel del sol ... men tyvärr även med en hel del kyliga vindar och få plusgrader. Nu väntar jag på dagstemperaturer som masar sig över 10-strecket och nätter utan frost. Vänta kan man, hoppas kan man.

Första maj avfirades med mjöd från affären och kardemummabullar från bageriet, inget märkvärdigare än så.

 Våren sjöngs in via tv-utsändningen från Åbo, inget märkvärdigare än så här angående vårsångerna heller...

Min vana trogen planterade jag penséer på graven till månadsskiftet. I år var jorden ännu kall och på de ställen där dekorationsvitmossan täckt jorden under vintern, där fanns det ännu lite is... Så nu hoppas jag dessa blommor klarat de första kyliga nätterna...

Idag har det varit "vårvindar friska 🎵", så idag har det blivit en inomhusdag för mig. Snart dags för en långpromenad dock, tror visst vinden har avtagit lagomt till kvällen - fast värmen är inte uppskruvad ännu...