Igår ville jag gärna åka ut till vårt sommarparadis. Den värsta kylan hade lugnat ner sig (endast minus 6 grader) och eftersom också sambon var med på noterna så rattade vi iväg. Den allmänna skogsvägen var oplogad så det var lite spännande om bilen skulle hållas på vägen (vilken tur att inte jag behövde köra!). Så parkerade vi bilen och promenerade den sista biten ner mot våra hus. Inne i skogen hade vinterstormbyarna inte ruskat om i träden, så den vackra snön låg ännu vit på trädens grenar.
Vi traskade på, jag efter med kameran i högsta hugg....
Det var så lugnt och stilla i skogen - men vi var inte de enda som traskat längs vår väg! Vi såg massor av spår av vitsvanshjortarna som bor här ute. De hade tagit över vår väg, deras spår gick kors och tvärs längs vägen! Låt oss säga att här var runt 10 cm nysnö, så spåren syntes tydligt.
Ute vid havet var det snö och is, inte många färger så här års.
Vattnet hade ju inte frusit till is innan snötäcket lade sig, så det är helt klart inga starka isar ännu, trots ett stycke mycket kallt dygn (behövs fler kall-väders dygn för att isen skall tjockna).
Nere vid stranden hade snön blåst i drivor över strandstenarna och se så vacker båge runt Stora Stenen! Gårdagen bjöd förstås på mulet väder. Nästan så att vi såg den blå himlen när vi åkte hemifrån, men väl där ute vid vårt sommarparadis drev de mörkare molnen in och en och annan snöflinga kom dalande ...
Runt bastun såg vi spår av hjortar och de hade vandrat upp mot villan... (uppe vid husen hade nästan all snö blåst bort). Hade hjortarna månne tagit trappan uppför trapporna till villaverandan? Nej, där hade de vänt nedåt mot stranden och skogen igen.
Isrosor klädde villans fönster. Här ute var det kallt och tack och lov, allt i sin ordning.
Vinden hade rivit ner grenar från gårdens björkar (här blir det mycket vårjobb) och det såg verkligen inte ut att vara nämnvärt med vatten ute i sjön...
Här ute härskade Kung Bore, sommarens värme var sååå långt borta!
När jag stod nere vid Rinilin hörde jag ändå att vattnet porlade och rann där nere i det nästan vattentomma diket. För det var ju så tyst där ute, nästan så jag också hörde mina hjärtslag...
Vi vandrade tillbaka in i skogen och mot bilen .... och var det inte en gren som knäcktes där inne...?
Där under den stora granen bredvid vår väg hade hjortarna haft sin nattvila, för det var mycket spår i snön. Hjortar kunde inte vara långt borta, månne det var dom jag hörde...? Nej, inte minsta rörelse bland trädstammarna...
När vi så kom tillbaka till bilen var vi glada att inte fler träd hade blåst omkull i den senaste stormen. Det får dröja någon månad innan vi tar med oss mat- och kaffekorg för att åter börja övernatta här ute. Nu kändes det bara kyligt och riktigt vintrigt.
Skönt att åka hemåt till stugvärmen. Skymningen började sänka sig, och i sydväst färgades himlen svagt orange i solnedgången.... Här ute i skogen får vintern och lugnet råda!