Solregn, rosor och kaffe

Som sagt dagarna knallar på.

Här sitter jag och plitar på min dator dagarna i ända.

Papper ligger utspridda över hela huset, men jobbet går lite trögt.

Än släpar jag datorn till vardagsrummet, än till farstun, om solen

skiner får den följa med mig ut. Pärmar, böcker, papper följer med överallt.

Jag läser och checkar material, jag skriver och jag ändrar.

Just idag känns det som jag jobbar i tjära....

Jag känner mig som min Nina Weibull-ros.

Slokar lite i regnet. Piggar upp mig när solen tittar fram. 

Överöses med solregn....

Mina Kanada-rosor har just börjat blomma. Nu finns massor av knoppar

som kommer att spricka ut i ett ljusrött flor om bara solen ville värma.

Tror också att jag skulle behöva lite sol, precis som mina rosor.....

Då kommer jag säkert att sträcka på mig, precis som

mina Brinnande kärleks-blommor. 

De har blivit minst två meter höga denna sommar,

tittar upp i min spretiga häck av ölandstok och pryder hela häcken...

Vet ni vad som behövs dessa dagar? Jo massvis med kaffe!

Blev inviterad till svärmor på kaffe för en stund sedan.

Kaffe, smörgås och en skiva av hennes hembakade vetebullalängd.

Det satt som en smäck med kaffepaus och nu

 flödar inspirationen igen.

Bara det att gå förbi svärmors pelargoner

är ju en sann fröjd....

När hände det här?

Tänk så dagarna rullar på....

Än är det solsken, än faller regn. 

Mej oj,

 har ni märkt hur mörka sommarnätterna har blivit?

I går blev jag riktigt förskräckt när jag märkte att det var 

riktigt nattsvart vid midnatt. När hände det här? Vi som

just hade ljusa nätter och bara låg och väntade på sommaren?

Kära sommar, varför skall allting gå så snabbt?

Nu tycker jag faktiskt att jag inte hänger med....

Smörrgååssåmarin

Ein såmar i liivi mätt

kasta ja bårt i halvin smörrgåås.

Ja fick föli mää ät i sannlass

ti Ståosteinsskåti

å sat å hängd beinin

frammpå tjärrflakan.

Å hadd in smörrgåås i handin.

Mä ti sama så kasta ja bårt in.

Ja va naaleis ståo påå mä tråo ja.

Villjam va arrg påå mä han

tå ja kassta bårt gusslååni,

änglan skriivär åpp i, saa an.

Tå byrrja ja klåå in krankbito

på eina beini.

-Lars Huldén, på Munsalamål.

"Tre Kärlekar" på Kyroboas

Sommarteater ute i det fria hör sommaren till.

I går kväll var vi till Kyroboas och såg pjäsen "Tre Kärlekar".

Det var en pjäs som jag verkligen tyckte om, en pjäs som naturligtvis

spelades på dialekt och som handlade om en familj på gränsen 

mellan den nya tiden och den gamla. 

Om barnens längtan efter något nytt och annorlunda.

För de ville inte gå i fädrens fotspår. Den äldre generationen däremot

värdesatte familjen, naturen och "ti arbeit i laag". De kunde inte acceptera 

att det arbete som de gjort hela sitt liv skulle gå om intet. 

Fadern i huset ansåg att forsen var ett arvelån som de tagit

över från tidigare generationer och som de nu skulle

 ge vidare till följande generationer. Precis som det alltid varit.

Vid ingången sålde dessa hurtiga grabbar programblad.

Vridläktaren fylldes av folk, snart var alla omkring 370 platserna

fullsatta av förväntansfulla åskådare. Föreställningen kunde börja.

Vridläktaren möjliggör olika spelplatser.
Det är vackert vid Kyroboas!

Tack till alla amatörskådespelare!

Ni är såå duktiga!

Spovungen och hens mamma

För någon vecka sedan utspelade sig följande:

När jag gick över gårdsplanen såg jag en spov som kom vandrande

längs vägen. Den kom från åkrarna, förbi postlådorna och förbi vårt hus

med sikte upp längs vägen. Den gick med raska steg och var alldeles tyst.

Naturligtvis sprang jag in efter kameran och kikade tyst fram bakom husknuten.

Jo, nu hade den kommit i jämnhöjd med en av grannarnas infart och var

tydligen på väg in på deras gräsmatta. Spoven såg ut som en unge som

ännu inte lärt sig flyga.

Där gick den runt och pickade i sig ätbart. 

Länge, länge gick den där, så jag gick in och lämnade den åt sitt öde.

Men efter en stund såg jag den komma tillbaka längs vägen. Nu gick den åt

andra hållet, mot postlådorna och åkrarna. Den skulle tydligen "hem" igen.

Men så hörde jag att en bil kom från just det hållet. Och det hörde den skrämda

ungen också och snabbt vände den och sprang tillbaka mot grannens.

Bilen kom brummande förbi oss och jag rusade runt husknuten.

Vad hade hänt med den lilla sopvungen?

Den syntes naturligtvis inte till, varken överkörd på vägen eller 

på grannens nyklippta gräsmatta. Kunde den ha gömt sig i diket?

Svaret på den frågan vet jag inte ens idag.

Så gick det någon timme och nu hördes spovens kännspaka skri över

fälten. På en sten satt en lite större spov, det var nog ungens mamma, och ropade.

Kallade in sin lilla unge.

Länge, länge satt mamman där på stenen och spejade åt alla håll.

Ropade, kallade på sin unge med jämna mellanrum.

"Var är du? Kom fram!"

Spovmamman spänner blicken mot å-kanten.

Länge stod hon på stenen och kallade. Pejlade in omgivningen.

Sedan såg vi henne flyga över gården och åkern, skrikande.

Hon försvann ut över åkrarna och sedan har vi inte sett henne.

Hur det gick? Vi vet inte. 

Men jag tror att mamman och ungen fann varandra.

I kvällssolen

Gårdagen bjöd på regn och rusk.

Regnet sköljde på fönsterrutorna, det var grått och trist.

På kvällen när vi kurade framför tv:n såg jag att kvällssolen

plötsligt lyste upp grannens björkar. Vad nu? Solen?

Jo, så var det, solen tittade plötsligt fram mellan molnen.

Så jag rusade ut med kameran....

Väderomslag vid Replot bron

I går hade vi en lördag med klarblå himmel och sol.

Men vi visste att ett regnoväder var på väg in från sydväst.

På kvällen åkte vi ut till fiskestranden vid Replot bron.

Här såg man tydligt väderomslaget med lågtrycket som var på väg in mot land.

En fiskebåt drog ut till havs för fiske medan en

segelbåt var på väg in till hemmahamnen i Vasa.

Dit ut mellan kobbarna strävade fiskebåten.

Ut till havet. Ut mot horisonten. Med Sverige nästa.

De flesta fiskebåtarna låg inne i hamn.

Framemot morgonkvisten nådde regnet till oss.

Roadtrip till Tuuri

I varje land finns det ett speciellt fenomen som lockar

folk från när och fjärran. Ett av vårt lands fenomen är shoppingcentret

i Tuuri . Mitt ute på landsbyden har ett handelscentrum växt fram.

Säga vad man vill om shoppingen i Tuuri, men det är ett fenomen.

I går åkte vi tillsammans med våra grannar iväg de ca 150 km 

till byn Tuuri mitt ute "i nästan ingenstans".

Alla världsberömda turiststäder har sina monument.

Paris har sitt Eiffeltorn, New York sin Frihetsgudinna och 

Pisa har sitt lutande torn. Byn Tuuri har också sitt monument, 

OnnenKenkä - LyckoSkon.

I går hängde tunga regnmoln över landskapet. 

Ett sådant väder som lockar semesterlediga turister i

tusental till Tuuri....

Den enorma parkeringen var full av bilar när vi kom. 

Vi hittade en bra plats framför Keskinens utbyggda hotell/livsmedelsaffär.

 Vi började med en rundvandring i de "små" affärerna runtikring.

Pentik hade en stor affär och eftersom våra vänner skulle ha en present

var det givet att kika in i affären. 

Pentiks små gröna grodor vann mitt hjärta....

Sedan gjorde vi en tur inne hos Keskinens, ett affärshus som tycks växa

för varje år. Naturligtvis hittade vi några småsaker att lägga i kundvagnen.

När vi skulle betala i kassan var det kö. Kö i hela 19 kassor och

så långa köer att vi fick vänta i hela 35 minuter innan vi fick betala.

Aldrig jag sett så här långa köer tidigare!

Vi avslutade dagen i en av affärscentrets restauranger. I stället för att köa

på de vanliga matställena gick vi till a la carte restaurangen bredvid

livsmedelsaffären och där fick vi genast ett fönsterbord utan köande.

Maten var utsökt. Vi satt länge och njöt av lugnet vid matbordet,

sedan åkte vi hemåt igen. Igenom både skyfall och solsken.

Hemma hade dom inte fått en regndroppe sedan

morgonnatten.... Dagen avslutades med en kopp kaffe inne

hos våra grannar.

Dramatic sunset

Ibland är solnedgången enbart vacker, 

ibland är den dramatisk.

En dramatisk solnedgång fångade jag igår kväll.

Hjortronplock

Igår drog vi iväg till skogens myrar. 

Vi gick till "vår" lilla myr där vi plockar hjortron varje sommar.

 Varken mygg eller björn såg vi till. Däremot massor av spår av älgar.

Och vi plockade de goda bären, så mycket som vi behöver.

Det märktes att det har varit en våtare sommar detta år.

Jag föll naturligtvis i ett hål mellan några stenar och 

blev rejält våt.... men vad gör det när man är ute på hjortronjakt.

På ett ställe växte massor av de väna Jungfru Maria Nycklar

tillsammans med en och annan gumma (moget hjortronbär).

Nu kan vi koka hjortronsylt till vinterns grötar och glass.
Några bär åker direkt in i frysen, de får bli till tårtfyllning och
andra godsaker när marken åter är vit.

Efteråt åkte vi svettiga ut till vår sommarbastu för att tvätta oss rena.

När vi kom ut ur bastun lyste solen just på de vackra bulliga

molnen. Där satt vi ute på verandan och njöt av kvällningen,

rena och nöjda med vår bärplockning.