Ägg till Påsken

Nu är våren här!

Jo, så är det. Alldeles bestämt.

Undrar ni varför, en dag när marken är täckt med 5-10 cm

blöt nysnö? Jo, för nu har Fru Anka börjat värpa ägg!

Det är minsann det bästa vårtecknet. 

Det stora, lite brunare ägget är ett ankägg. Som ni ser

är det litet större än ett vanligt köpe-hönsägg.

(Vi har ju tre gamla hönor också, men de värper helbruna ägg).

I flera veckor har jag gått och väntat på att det skall bli ankägg.

Herr Anka har varit speciellt aggressiv mot oss och mycket kärvänlig 

med sin Fru, så jag har förstått att något är på gång.

I söndags hittade vi första ägget i buren. Fru Anka värper 

ett ägg om dagen. Nu har vi fyra ägg, jo det är så att Fru Anka

hade smitit ur buren och värpt på ett annat ställe också,

 så idag hittade vi två ägg (hon inledde nog vårsäsongen i lördags)!.

Jag tänker inte skriva speciellt mycket om snön som kom i natt.

Nu är marken vit igen och det är vått och klottigt.

Typiskt påskväder alltså.

Fast vi vet ju att våren är här!

Stilla veckan inleddes med cafébesök

Nu är vi inne i påskveckan, för oj så tiden rusar iväg.

Stilla veckan inledde sambon och jag med lite skogsjobb,

vad annat? Efteråt kände vi för en kopp kaffe med något

gott till. Man blir ju så sugen att vara ute i vårluften!

Vilken tur att hembygdsföreningen hade öppet Byacafé vid

uf-lokalen på palmsöndagen! 

Vi bytte bara kläder och så gick vi till den påskpyntade lokalen.

Inne i stora salen satt barnen vid två långbord och påskpysslade.

Det var livlig aktivitet på både föräldrar och barn.

För påskpyssel är ju aldrig fel.

Roligt med byagemenskap även för barnen.

Sambon och jag köpte varsin kaffe med lite gott hembakat.

Precis vad vi längtade efter!

Grattis till barndomsvännen!

Härom dagen fyllde min barndomsvän jämna år.

Hon hade satt in en annons i tidningen att hon inte skulle

fira dom där jämna åren. Men på förmiddagen började jag med
 att harklade upp min stämma, ringde henne och klämde till med
en gratulationssång. Och så bestämde vi oss i alla fall för att träffas
och jag fick överräcka ett fång med rosor och ranunklar

och prata lite gamla minnen en stund.

Ja, så hann vi dricka kaffe och äta lite gott till också.

Allt medan vi absolut inte kunde förstå vart åren har försvunnit.
Och att vi blivit äldre. Rent av gamla.

Nåja, gamla och gamla förresten
Gammal känner vi ju oss absolut inte.

Nä, vi tänker och känner nog precis som förr! 

Vi tittade igenom de gamla fotoalbumen.

Svartvita foton och sedan färgfoton, som numera går i rött.

Visst är det svårt att förstå att åren har gått. 

Så mycket har hänt i våra liv.
Utvecklingen har ju också gått framåt.

Ofantligt. Svårbegripligt. 

Det har liksom gått med en dag i sänder....

Vi åt salt och sött till kaffet.

Sedan började vi tömma godisskålen.....

precis som förr i tiden.
Vi är lika unga som vi alltid har varit!

När jag väntar på sena flyget

Sambon skulle hämtas från det sena nattflyget igår.

Klockan 01.05 skulle planet landa. Redan några minuter i ett

parkerade jag bilen utanför flygplatsen. Det var mörkt, regnet hade

nästan upphört och det var plus 2 grader. 

Väl inne i vänthallen såg jag på dataskärmen att planet var försenat, 

det skulle landa tjugofem minuter efter tidtabell. 

Gäsp!

Jag satte mig en stund i det stängda caféet för att vänta.

Vi var väl en handfull personer, nåja kanske några fler, som

satt eller strosade runt och bara väntade. Nästan alla tittade i sina

mobiltelefoner, både gammal som ung. De surfade ut på nätet, 

läste/kommenterade på  FB eller Twitter. Eller vad dom nu gjorde.

Några taxichaufförer kom in i värmen, de pratade och skrattade

så där högljutt som gamla arbetskamrater gör.

Annars var det lugnt och stilla. Alla hade sina mobiler.

Alla väntade på dagens sista flyg.

Jag gick ut en stund för att inte sitta och gäspa inne i värmen.

Några bilar som väntade på passagerare gick på tomgång, 

annars var allt stilla. En lätt vind blåste från väster.

Så landade äntligen planet och vi fick köra hemåt.

Jag kröp genast i säng, medan sambon stannade uppe för att

äta smörgås och läsa dagens tidning.

Handmålade tapeter

I går sken solen så där härligt vårligt som den

bara kan skina en marsdag. Men det var råkallt, så kallt

att jag var glad att jag inte lagt mössa och handskar långt borta

utan kunde dra ner mössan över öronen.

Jag ringde till Stundars kulturcentrum för att höra om jag kunde

gräva lite i deras bildarkiv.

Jovisst, det var bara att komma ut och söka i deras datafiler. 

På Stundars träffade en barndomsvän som jag inte sett på år och dagar.

Hon bjöd mig på en kopp kaffe i personalens kafferum.

Bredvid kafferummet fanns ett vackert soligt rum med handmålade

tapeter och en tjusig handmålad bård.

I nästa rum fanns en annan handmålad tapetbård.

Tänk så vackert man smyckade sina hus förr i tiden!

Och tänk en så vacker stensatt gårdsplan!

Det var som att gå på en stenig strand en solig sommardag.

Jag hittade mina bilder och så tackade jag för mig och för kaffet.

Roligt att ses U-B, ha en skön semester nu också!

Det var för kallt att gå runt på museiområdet, så jag gick istället

in till en inredningsaffär som hade flyttningsrea. Där träffade jag

förstås S som äger affären och det var ju också länge sedan

vi pratades vid. Lycka till med företagsflytten!

Det är roligt att fylla sina dagar med spännande möten och

vackra inredningsdetaljer.

Som en av de personer jag intervjuade för en tid sedan sa:

"Jag försöker lära mig något nytt varje dag. Det kan vara

något nytt vid datorn eller så ett ord på ett främmande språk."

Personen var en dam som fyllt 80 och som ännu har glimten

i ögat och som är på språng.

Jag frågade vad hon lärt sig den dagen vi träffades.

"Jag har ju lärt känna dig!"

Och så kramade hon om min arm.

Då kan man ju inte bli annat än varm om hjärtat.

Jag håller ju med! Just det att lära sig något nytt varje dag

och träffa människor, vänner eller nya bekantskaper, det är lika roligt.

Att baka bröd i stekpannan

Häromkvällen prövade jag att göra mina egna glödkakor.

Ni vet, ett tunnbröd som man inte behöver

 ha en ugn för att baka.

Recept på glödkakor eller gáhkko finns i parti och minut. Nästan.

Vid det här laget vet ni säkert att jag tycker om enkla

recept, sådana som är enkla att göra och med enkla ingredienser.

Jag prövade mig fram till ett lite eget recept och det blev

riktigt gott, så här delar jag med mig av Min Glödkaka. 

Dubbelt så gott blir det säkert om man gräddar kakorna 

 över en öppen eld när man är ute i naturen.

Men det gjorde alltså inte jag, för jag stod hemma vid spisen.

Glödkaka

3,5 dl mjölk 

0,5 dl olja

0,5 dl sirap

0,5 tsk salt

0,5 påse torrjäst

0,5 dl rågmjöl

 6 dl vetemjöl + lite till utbakningen

Blanda ihop ingredienserna, låt jäsa 40 min.

Kavla ut till 5-6 tunna kakor. Nagga bröden.

Grädda i stekpanna på spisen eller på Muurikka

över öppen eld. Grädda på ena sidan, endast kort på andra.

(Går att fördubbla receptet, kakorna kan frysas in).

Mums när kakorna var varma och smöret rann mellan fingrarna!

Underbart

Det är länge sedan våra två ankor har figurerat här

på bloggen, så nu är det faktiskt dax igen tycker både jag och dom.

Vi har ju en Herr Anka, som är tuff och lite stridslysten, och en 

Fru Anka, som är så ven och underdånig. I förhållandet är det

Fru Anka som bestämmer och herrn som beskyddar.

Vintertid får ankorna bo inomhus i den gamla ladugården och

nu när vårsolens strålar lockar vill de ju gärna söka sig utomhus.

I går bestämde Fru Anka att nu skulle hon ut på backen trots att 

inte solen sken. Så när jag var inne hos djuren vaggade ankorna ut genom

ytterdörren. Det var kallt igår, runt fryspunkten, snö i luften (och

sådant är kallt för känsliga ankfötter). Just då råkade grävmaskinsförarna,

som jag berättade om igår, ha kaffepaus vid vår gård. Där stod flera

stora, neonklädda karlar bredvid sina bilar och pratade högljutt. Ankorna gick ut 

och länge tog det inte innan de kom instormande. Förgrymmat kacklande.

Snarstuckna. Vem står på vårt revir, liksom?

Och där ute stod tre kaffedrickande karlar med glada flin över

hela ansiktet. Trevligare ankor hade de nog inte sett!

I går kröp termometern flera grader under nollan och snön vräkte ner en stund.

Så var vintern här igen......

Idag skiner solen från en klarblå himmel, men någon vårvärme är det ju inte.

Solen skiner så vackert in på min länsstol med fårskinnet och

kudden som jag sydde när sonen var liten baby.

Kanske dags för en promenad innan skrivjobbet måste fortsätta....?

Grävmaskiner har invaderat byn

Byn är åter invaderad. Ja, åtminstone halva byn.

Kommunen bygger nämligen ett avloppsnät här i byn och nu är

grävmaskinerna i arbete. I går kom också två grävmaskiner 

till våra åkrar. Flera lastbilar har tömt minst tusen lass med sand, som

sedan en traktor har kört ut i olika högar ute på åkrarna.

Män i neongula arbetskläder springer och mäter och donar.

Mycket precisionsjobb på gång....

Det är verkligen mycket liv och rörelse här i vår del av byn. 

Nere vid bäcken skall dom bygga en pumpstation och måndagen

ägnades åt att gräva en grop, modell djupare.

När dagens arbete var klart gick jag ner till gropen för att se

vad arbetarna jobbat med. Gropen var djup, det syns ju inte på 

fotot, men ner i leran hade de grävt. De hade satt

en pump att pumpa bort vattnet.

I går fick vi en och annan snöflinga, så sandhögarna hade blivit vita.

Ni skall veta att våren brukar vara rätt klottig här på landet

och det blir ju inte bättre av att stora maskiner trafikerar 

redan mjuka klottiga småvägar.

Men duktiga är dom som jobbar och vi hoppas att det blir

bra när allt är klart.

"Sprängmattor", det finns mycket sten i marken så det behövs

säkert sprängas bort en och annan sten.

I dag fortsatte grävmaskinerna gräva för el-ledningar till pumpstationen.

Nere i byn fanns också några andra grävmaskiner som jobbade.

Full fart i byn alltså!

På förmiddagen dalade en och annan snöflinga ner idag också, stora som

handflator.... hoppas det är vårens sista snö.

(För hoppas kan man ju alltid.)

Landhöjningen och inlandsisen

Ett av de intressantaste naturfenomenen i Europa är landhöjningen.

På 1600-talet upptäckte man att marken utökades och man antog att det berodde

på att vattnet minskade snarare än att land steg upp ur havet.

Att det var marken som höjde sig upptäcktes först år 1795

av en finländsk lantmäteritjänsteman som hette E.O. Runeberg. 

Det tog ändå ytterligare hundra år innan man insåg

att landhöjningen hade ett samband med inlandsisen.

Den senaste istiden började för ca 115.000 år sedan.

Över Finland bredde isen ut sig från väster till öster och så

småningom kröp den söderut och österut. Isen täckte Fennoskandia,

Baltikum och Östersjöns sydkust i slutskedet innan den drog sig 

tillbaka för ca 10.000 år sedan.

I Fennoskandien (Norge, Sverige, Finland och nordvästra Ryssland)

har det sedan istiden pågått en landhöjning. Jordskorpan var 

nedpressad av landisen och nu höjer den sig sakta men säkert.

Naturligtvis var landhöjningen starkast kort efter att isen

hade dragit sig tillbaka. I Kvarken-området där isen var som tjockast

höjde sig marken med 15 cm per år i början, men höjningen har nu minskat.

Efter istiden har nästan hela Finland stigit upp ur havet.

Idag sker höjningen olika i landets olika delar,

i Helsingfors är höjningen 30 cm/100 år, i Björneborg 70 cm/100 år och

vid Bottniska vikens kuster 90 cm/100 år. Man har faktiskt beräknat 

att marken höjt sig 700 meter i Kvarken-området och att 200 meter återstår.

Om landhöjningen fortgår som tidigare kommer vi om

2.000 år kunna gå torrskodda över till Sverige!

Landhöjningen är starkast i Kvarken-området och det inverkar också

på vattnen i det inre av Finland. Kymmene älv och Vuoksen, som alltid har

haft sitt utlopp i Bottniska viken, har nu ändrat riktning och börjat rinna 

mot söder. Landhöjningen gör också att de naturliga vattendragen rinner 

långsammare och försumpar låglänta marker.

Dagens foton är från Replot hamn där många sjöbodar i dag står 

långt från strandlinjen, eftersom landhöjningen är så kraftig just här.

Tänk er att en ynka centimeter på ett år gör hela 50 centimeter på 50 år

och 1 meter på 100! Här blir det mera mark, alltså!

En lördagskväll med trevlig samvaro

Ibland är det så trevligt att bjuda in vänner för en trevlig samvaro

över en kopp kaffe, en bit mat.

 Igår kväll hade vi dukat bordet för sju personer.

I all enkelhet.

På menyn stod paj och sallad.

Jag hade gjort två sallader. En ekologisk ekbladssallad med

groddar och solrosfrön och en annan vanlig sallad med gurka, tomat 

och apelsin. På bordet stod en flaska med citronolja som dressing.

I det vackra keramikbladet fanns flingsalt. Skålen är ett vackert

minne som sonen köpte på sin allra första skolutfärd och

för mig är just den skålen/fatet så betydelsefullt.

Jag hade gjort två pajer, en räkpaj med mycket dill och gräslök

och en kycklingpaj med bacon och purjolök.

Dessutom en av mina favoriter, en varm tomat- och mozzarellarätt.

 Måltiden avslutades med mjuka hallongrottor med kokos och cheesecake

till varsin kopp kaffe. Eller två, om man så önskade.

Vi satt länge och pladdrade och smuttade på ett sött vitt vin.

Det blev en trevlig lördagskväll i all enkelhet i ett varmt kök

tillsammans med trevliga vänner.

Det är lite vardagslycka.

Med vårdagjämningen kom vinterkylan tillbaka

Det hände mycket igår, inte bara solförmörkelsen utan också

vårdagjämningen (bara ordet "vår" får ju en att smila upp sig!).

Fast .... idag blev det kallare väder och idag vill termometern inte

masa sig ovanför nollstrecket. Dessutom drar en kall nordanvind

över slätten, trots att solen försöker lysa det bästa den kan.

Jag kurar inomhus, det är nog bäst så. Nu skall här skuras golv

och då är det ju bättre att inte utomhusjobb lockar....

Ha en fin lördag alla ni som kikar in hos mig idag!

Alla vill leva länge

men ingen vill bli gammal.

-Benjamin Franklin-

I väntan på att dag skulle bli natt

I dag skulle vi få solförmörkelse, nyheten slogs upp 

mycket stort i alla medier. Dessutom hade vi en solskensdag,

så det var stor chans att se det märkvärdiga när månen passerar

i rät linje mellan solen och jorden. Redan vid halv 12-tiden gjorde jag

mig redo här hemma. Jag gick ut en sväng för att

kolla solen.

Och solen den lyste och lyste. Lite mörkare blev det, men

någon natt blev det ju inte.....

Det gick ju inte att fota solförmörkelsen bara så där, så jag gick kring i

trädgården och knäppte några bilder när den lätta skymningen infann sig.

Jag minns från min barndom när vi hade en solförmörkelse och pappa hade

gjort ett sotigt glas som jag kunde kika igenom, för att se in i

solen är ju inte bra för ögonen. 

Nu får vi visst vänta i elva år till nästa totala solförmörkelse.

Lite spännande är det ju allt när detta inträffar.